Han ställde de frågor som knappt någon vågar ställa
Förra lördagens ”Stjärnorna på slottet” var ett av alla tiders bästa.
Helt oväntat - inte minst för honom själv, antagligen - hamnade Leif Andrée mot slutet i centrum även av Maria Lundqvists program.
Läste i en intervju att den 50-åriga skådespelerskan var lite missnöjd med hur hon har framställts i tidigare program. Att hon skulle vara ”gåpåig”. Leif Andrée höll inte med. Han menade att hon helt enkelt är en sådan person som ”frågar först och tänker sedan”. Precis som han själv, menade han.
Jag tycker mest det har handlat om normal nyfikenhet. Och det har bara varit bra för programserien att först Maria och, i går, Leif har lekt lite ställföreträdande reportrar.
Leif, som verkligen är en känslomänniska, frågade spontant - efter att Maria Lundqvist ingående hade berättat om både glädjen och smärtan med ny kärlek, 21 år yngre, dessutom, och uppbrottet från familjen - om hon inte var rädd att mista honom.
En fråga som knappt Hänt i veckan hade vågat fråga.
Maria Lundqvist, som den ärliga och frispråkiga människa hon är, svarade förstås.
Men så har hon ju också gjort två föreställningar, ”Blottad” och ”Min bror och jag”, som handlar om henne själv (något som inte nämndes i programmet).
Annars var det en gedigen genomgång av hennes liv och karriär. Lycklig uppväxt i en typisk svensk kärnfamilj. Den förstående och högt älskade pappan satte på ett raffinerat sätt stopp för den mobbning hon hade utsatts för som barn.
– Skål för farsan!, utbrast Leif Andrée.
Vi fick höra henne berätta om höjdpunkterna i karriären. Och så ett (lite för) långt avsnitt om nya kärleken och uppbrottet från sin förra man, som hon har fyra barn med. Det gräts en hel del.
Det är en fråga om tycke och smak. Jag hade gärna hört mer om till exempel Colin Nutley-filmerna eller tv-serien ”30 grader i februari”. Men allt kan ju inte få plats under en timme.
Närheten och kärleken till pappan gick som en röd tråd genom hela programmet. När han mot slutet kom in och spelade dragspel för stjärnorna, då brast det totalt för Leif Andrée. Han som haft en betydligt mer komplicerad uppväxt när det gäller fadersgestalter.
Han storbölade. Gav Bert Owe Lundqvist en klapp på axeln. Mellan tårarna fick han fram några ord:
– Jag skulle också vilja ha en pappa som spelar dragspel för mig …
Som en underbar slutscen i en härligt sentimental romantisk film.