Klokt, roligt och sorgligt av Soran
Publicerad 2012-12-26
Oisín Cantwell om komikerns vinterprogram i Sveriges Radio
Soran Ismail, den kände komikern som blev ännu mer känd genom järnrörsfilmen, är en mycket klok vinterpratare.
Det är inte alla förunnat att avhandla vår tids stora problem med så pass lätt hand som han gör.
Ord är viktiga. Och med humor går det att packa om allvarliga, viktiga ämnen, ge dem en lättare form.
Det var därför Soran Ismail började med Stand-up. För att debattera, för att föra ut ett budskap. Och, givetvis, för att underhålla.
Så är han också osedvanligt underhållande i sitt vinterprat. Ämnen och skeenden avlöser varandra: vår berättare påpekar helt korrekt att det inte är moraliskt acceptabelt att försvara sårande ord med att det råder yttrandefrihet och är i nästa ögonblick tio år gammal och ser Seinfeld på tv för första gången.
Flydde scenen
Ismail begrep inte ett ord, men han begrep att han älskade programmet.
Kan man skämta om allt? frågar han. Och svarar: ja, men man kan också misslyckas med allt.
Han kunde lika gärna ha sagt att det går att skämta om allt, men att alla inte klarar av att göra det.
Julbord är, visar det sig, helvetet på jorden för en komiker. Ett gig för hundra hantverkare i Norrtälje spårar ur. Folk är fulla, en tatuerad, flintskallig man missuppfattar Ismail och applåderar i tron att han dragit ett antisemitiskt skämt.
Komikern känner sig misslyckad och flyr scenen. Men han har dragit detta skämt hur många gånger som helst, alla andra har begripit.
Slutsatsen: humor är ett effektivt vapen i kampen mot fördomar, men ett vapen som är svårt att använda.
Humorbranschen försöker vara jämlik. Men manliga och kvinnliga komiker behandlas inte likadant. Ismail ryter till: detta speglar hur det står till i samhället, detta är en del av ett samhällsproblem.
”Lite sorgligt”
Han har anständiga värderingar, men gör dessbättre inte anspråk på att vara perfekt. Han upptäckte att han har sexistiska föreställningar då han oavsiktligt sårade sin flickvän.
Vi är alla mer styrda av våra fördomar än vad vi är medvetna om.
Ismail sparar järnrörsfilmen till slutet. Han spelar upp en monolog han brukar dra om den numera berömda natten utanför McDonalds.
Det är klokt, roligt och lite sorgligt. Som hela programmet.