Pust – det gick
Publicerad 2011-05-13
Nu törs jag säga att det ser lovande ut
DÜSSELDORF. Flämt.
Pust.
Det gick.
Skit i musikens kvalitet ett tag.
Bättre att börja med det roliga i stället – semifinalens sista minuter.
Det är som det är med kval i Eurovision song contest.
Det tar ungefär fyra femmilar i Holmenkollen och två finska vinterkrig innan tv-programmet vaknar till liv och blir spännande.
I år försökte exempelvis mellanakten, ett plågsamt utdraget dansnummer, att få Europa att somna stående.
Men när de tio finalisterna ska avslöjas trycker pulsen ner gaspedalen.
Årets nedräkning blev lång och svår.
10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2... vad i helvete?
Nio bidrag och länder lästes upp, däribland Danmark och Moldaviens struthattar, och Sveriges flagga syntes fortfarande inte på tavlan.
Det såg ut att bli en jämmerdal igen.
Allt började kännas som en repris av fjolårets tävling i Oslo.
Mina kollegor började svära och förbereda sig för att jaga kommentarer om ett nytt fiasko från besvikna artister och festivalgeneraler som bara vill gå och gömma sig.
Och när Sveriges flagga äntligen presenterades, sist av alla, kändes allt som en noggrant planerad kupp av tv-programmets producenter.
Sverige är, med tanke på Eurovision-historien, alltid favoriter. Och Sverige har de senaste åren upplevt missväxt och gräshoppssvärmar och torka och pest och kolera i tävlingen. Med facit i hand var det givet att Eric Saade skulle rostas över öppen eld i semifinalens sista moment.
Sen kom en lättnadens suck. Den var så stor att marken nästan sprack under journalisternas fötter.
Glädjen fick sig dock en törn när Sveriges startnummer i finalen lottades – sju.
Hmmmm. Jojo!
Eftersom årets final inte innehåller en lika självklar favorit som Lena Meyer-Landrut i fjol eller Alexander Rybak i Moskva 2009 är de flesta överens om att startnumret i finalen kan bli direkt avgörande. Ju högre desto bättre.
Artisterna som dragit sina startnummer ur en glasskål har högljutt klagat och fruktat de klassiska olyckstalen två och tre. När Bosniens veteranstjärna Dino Merlin fick tvåan höll ansiktet på att implodera av besvikelse.
Saade får alltså uppträda efter de två irländska turbomupparna i Jedward? Utgångsläget kunde ha varit bättre.
Men skit samma.
Den gångna veckan har stämningen i den svenska delegationen varit dämpad.
När andra länder dansat på borden har Sverige stått nere i hörnet med stukat självförtroende.
Det behövs inte längre.
Kort efter att Eric Saade gjort sitt bästa framträdande hittills blev han ett world topic på Twitter.
Visst, inläggen hyllade mest hans utseende.
Men jag ser det ändå som ett gott omen. Sen när handlade Eurovison song contest om musik?
I så fall hade Belgien fått sparken ur EU.
Jag trodde inte att jag skulle få skriva följande två meningar om Sveriges chanser i Eurovison på många år.
Kan få äta upp dem, men låt gå: Det ser lovande ut. Det blir inte ett nytt fiasko.
LARSSONS TOPP 3
1) Eric Saade
Ynglingen levererade och tog glasburen till final.
2) Jedward
Det är omöjligt att inte gilla de irländska hypertomtarna. Frisyrerna och axelvaddarna är 100 procent Eurovision.
3) Alexander Rybak
Min favorit satt bredvid Nöjesbladets desk under semifinalen och hyllade Belgien. Vilket fick Tobbe Ek att utbrista: ”Det kan du inte mena, Eric!” Eric? Finns bara en Tobbe Ek.
LARSSONS LOSKA
Belgien
Detta horribla ståhej. Fuck you very much.