Thåström gjorde årets bästa album
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-12-25
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
PHILADELPHIA/NEW YORK
Baren har sett sina bästa dagar - om det nånsin var några såna.
Men man får röka.
Så det är ändå angenämt att sitta där och tänka på Thåström och "Lost" och Sparks biffar och allt annat som var bra det här året.
Det känns nästan obscent.
Att sitta i en bar och röka, menar jag.
Det får man ju aldrig göra någonstans längre.
Antingen är det, som i New York och Los Angeles, förbjudet.
Eller så är Höken med och då är det ännu mer förbjudet.
Men nu har han åkt hem på semester, jag är i liberala Philly all by my lonesome och efter avslutat jobb kan jag sitta i den sunkiga Holiday Inn-baren vid Wachovia Center och ha Marlboro-karneval om jag vill.
Det vill jag och det har jag och mellan bloss och Heineken-klunkar tänker jag alltså på Joakim Thåström .
Han gjorde 2005 års bästa album.
Efter ett år i USA önskar jag att jag kunde komma upp med något eget. Något jag hittat här och kan berätta om. Men jag hycklar om jag säger något annat än "Skebokvarnsvägen 209".
Det var den skivan jag lyssnade på, det var den jag älskade och jag ska inte trötta ut er med allt den gjorde med mig.
Banal och patetisk?
Ja. Det var just det som var grejen.
Hela listan över årets album:
1 Thåström - Skebokvarnsvägen 209, 2 The Magic Numbers, 3Shooter Jennings - "Put the O back in country", 4 Moneybrother - "To die alone", 5 Rolling Stones - "A bigger bang", 6 Babyshambles - "Down in Albion", 7 Ulf Lundell - "Högtryck", 8My Morning Jacket - "Z", 9 The Magnolia Sisters - "Aipres faire le boogie woogie, 0 The White Stripes - "Get behind me Satan".
Jag är lika saggig när det gäller årets låt. Aaron Nevilles version av Randy Newmans "Louisiana 1927" spelades inte ens in i år. Men var man i USA när New Orleans gick under finns det ingen annan låt från 2005. Ingen.
Death Cab For Cuties "Marching bands of Manhattan", Brad Paisleys "Alcohol" och "Miss Ohio"s nameless" med Why? behöver dock nämnas, känns det som.
Konserter såg jag inga. Nästan. Jag hann inte och jag ville inte. Jag hade inte en aning om att jag var så trött på att se rockband stå och harva på nån scen, men efter tolv års intensiv bevakningsplikt kändes det verkligen som en befrielse att slippa dem. Först när Andres tog med mig på My Morning Jacket på Webster Hall i oktober återkom suget.
Sen blev det kul att se Magic Numbers på Mercury Lounge också. För att inte tala om Eddie Bo och Rockin" Doopsie på Rock "n" bowl i New Orleans i början av november. Men det var nåt annat. Det var helbrägdagörelse.
Orsaker till extas
Och så lite namedroppning om annat som var bra detta Biffens bästa år: