Repliken vi inte hämtar oss ifrån

Jag sitter på en båt i Mälaren tillsammans med regissören Kjell Sundvall, programledaren Kattis Ahlström, skådisen Lena Endre och läkaren Nisse Simonsson. Det är rättvist att kalla det här gänget för lite udda, inte sant. Det känns inte som en given sak att vi ska sitta och samtala med varandra. Vi är ingen perfect match. Tanken med det här mötet är att vi ska ses, umgås och se vad som händer. Det ingår i ett hemligt projekt, vad det ska resultera i är hysch-hysch. Ni får helt enkelt se vad det lider.

Ingen känner ingen i stort sett. Det är inte alldeles självklart vad vi ska prata om. Den första halvtimmen är obeskrivligt stel. Vi sitter som levande spikar på däck och ler mot varandra. Här finns alla de ingredienser som ska finnas i ett riktigt dåligt samtal. Vi trummar mot bord, vi tittar ner i golvet, vi säger ”jaha”, vi ­talar väder, vi säger vad gör du nu för ­tiden då, vi sitter tysta och när vi suttit tysta väldigt länge – alldeles för länge! – så pratar någon av oss i panik för att bli av med den här satans tystnaden, men denna panik har precis samtidigt drabbat också en annan i sällskapet, som också säger ­något och från denna tystnad har vi plötsligt gått från total tystnad till ett påbörjat tjatter och båda tystnar omedelbart och gör en gest till den andra att fortsätta, men eftersom både gjort tecknet blir det förvirring: vem ska egentligen fortsätta? Och den ena säger ”förlåt, säg du” och den andra säger ”nej, säg du”.

Och så där håller det på. Och jag tänker på att vi ska umgås här med varandra i flera timmars tid och under denna första halvtimme så känner vi väl alla att trots att vi inte pratar – eller kanske just därför – så håller vi på att gå sönder som människor. Det är så ansträngande att man vill slita av sig en kroppsdel.

Men det blir bättre. Det blir intressant och faktiskt härligt. Lena Endre, som jag trodde skulle ta svenska rekord i svenska rekord i konstpauser och andra Dramaten-märkligheter, svär på ljuvligt sätt och lever om och är människa på alla plan. Och Kjell Sundvall som jag trodde var butter man i keps visar sig vara en riktigt go’ norrlänning. Vi äter middag, vi dricker champagne, diskussionerna böljar så fint fram och tillbaka, ibland håller vi inte alls med varandra och då blir vi direkt högljudda och kan skratta gott åt det, och den här radarn som jag har för generande tystnader lugnar ner sig och till slut kan jag slå av den helt och bara njuta av de här människorna.

Men så händer det. Vi hade ju byggt upp allt så fint. Vi börjar prata om skådespeleri och jag har just druckit ett mycket fint dessertvin och känner hur det ger mig råg i ryggen att faktiskt stå för något, så jag säger till sällskapet att drama på svenska tv-kanaler faktiskt inte håller måttet, att det allt som oftast är rent generande att titta på. Det hummas i glasen och Kjell Sundvall frågar om jag kan ge något

exempel och jag säger: Den där jävla skitserien som gick i Fyran, vad hette den? Med Persbrandt, som var någon läkare? Kjell Sundvall frågar om jag syftar på Medicinmannen och jag skriker: JA! JUST DEN! Fy fan i helvete vilket jävla skit det var!

Lena Endre tystnar. Kattis Ahlström också. De vet redan. Kjell tittar stint mot mig och säger: ”Det var jag som regisserade den”.

Och, ja.

Vad är det man säger?

Ridå!

Så säger man.

Ridå.

Hej då.

Farväl, goda stämning!

Och då händer det sig genast så, att vi drar oss långsamt tillbaka från varandra. Vi viker in hovarna. Och efter en omätbart lång tystnad upptäcker jag att vi faktiskt är tillbaka på ruta ett igen. Vi trummar i borden. Vi tittar ner i golvet. Vi säger ”jaha”.

Och jag förstår: det här reser vi oss aldrig från.