De är ute efter mig, jag vet det

Jag vandrar nerför Engelbrektsgatan i Stockholm och blir stannad av fetlagd herre med basker. Han håller karta i hand, tittar mot mig vänligt och säger “Ursäkta, skulle du kunna hjälpa mig?” Jag stirrar häpet på honom och säger: “Vad fan vill du?” Han tar ett steg mot mig för att visa något på kartan och jag tar genast ett lika långt steg ifrån honom. Han tittar upp mot mig frågande. Vi står så en stund. Han tar ännu ett steg mot mig och jag håller upp en hand mot honom.

Jag säger “Stopp!”

Den fetlagda mannen ser mycket förvirrad ut.

Jag säger: “Vad vill du?”

Han säger att han skulle vilja ha hjälp med att hitta till Stureplan och jag frågar honom om han tror att jag är helt jävla dum i huvudet.

Han säger: “Ursäkta?”

Jag säger: “Vill du att jag ska tro på att du inte hittar till Stureplan? Lägg ner det där nu, för fan.”

Fetlagda mannen går några steg baklänges, som en skorpion, vänder på klacken och försvinner. Och kvar står jag med en skräck som jag tror att jag måste förklara lite närmare.

Jag är nämligen övertygad om att de vill blåsa mig i programmet “Blåsningen” som har nypremiär i TV?3 i höst. Jag är bombis på det. Jag vet inte när, jag vet inte hur – jag vet bara att. Det är som en tvångstanke, den släpper inte, som tandvärk moler den i min kropp. JAG VET ATT DE HÅLLER PÅ MED NÅT!


Hörde ni vad som hände Magdalena Graaf? De blåste henne med hjälp av systern Hannah. Hannah föreslog att de skulle åka ballongfärd tillsammans, vilket förvånade Magdalena eftersom Hannah är så flygrädd. Hannah hoppade i ballongen som första person och precis när Magdalena skulle ansluta låtsades ballong­skötarna att de inte orkade hålla fast ballongen med sina rep och ballongen lyfte och försvann upp i det blå. Det visste ju inte Magdalena, att ballongexpertis gömde sig på huk där uppe i ballongen och att Hannah var utom fara. Hon trodde ju att Hannah var ensam där uppe. Hon fick panik! Han hoppade in i bilen för att förfölja ballongen. Det där slutade inte särskilt bra.

Till slut, efter 40 minuters panisk jakt efter en ballong i himlen, dök programledaren Renée Nyberg fram ur någon buske med blommor och det där, men då var Magdalena Graaf i sådan chock att hon flippade. Hon blev vansinnig och, ja, det där kommer väl aldrig sändas, antar jag.


Men ända sedan jag läste det där är jag liksom på helspänn. Jag VET att de vill åt mig. Jag blev kontaktad av Sveriges Radio. P1:s programchef undrade om jag var intresserad av att jobba som program­ledare. Hon ville ta en lunch. HA! TROR NI JAG GÅR PÅ DET! Så tänkte jag och gick på mötet och agerade så defensivt att jag knappt öppnade munnen. Svarade på hennes frågor genom att ställa motfrågor. Hon frågade: “Lyssnar du mycket på P1?” Och jag svarade: “På vilket sätt menar du nu, lyssnar hur då?”


Efter lunchen förstod jag att det inte var ”Blåsningen”. Men det var ju så dags. Då hade jag suttit och tigit i en timme. Och sagt en massa dumheter.

Det blir nog inget radiojobb för mig.

De ringde från tv-galan ”Kristallen”. De ville att jag skulle dela ut priset till en av de finare kategorierna under den direktsända galan. HA! TROR NI JAG GÅR PÅ DET! Jag tackade ja till att medverka. Sen gick jag under jorden. Jag försvann. De har ringt och ringt. Men jag svarar inte. Jag vet ju vad det är. Jag pekar på mobilskärmen och skrattar när de ringer! HA! IDIOTER! VAD TRODDE NI, ATT JAG VAR HELT JÄVLA DUM I HUVUDET ELLER?


Det är först nu jag börjar fundera. Det är kanske inte ”Blåsningen”, trots allt. Kanske kommer jag inte att vara med i ”Blåsningen” över huvud taget. Kanske är alltsammans bara ett hjärnspöke. Eller så kanske det är precis VAD DE VILL ATT JAG SKA TRO! De dumma asen!

Vad tar de mig för, en idiot?

Eller?

Jag håller på att bli tokig i huvudet.