Mina fimpar är kvar om 50 år

helskärm

Jag är på Gotland över Kristihimmelsfärdshelgen och tar en tur till Fårö. Jag vill så gärna se Bergmans hus som ska säljas för 100 miljoner kronor eller mer. Men jag kommer så klart inte ens i närheten, får stå på tå vid en mur och se himmel och jag säger ”fan” och vänder tillbaka.

Jag tröstar mig med Bergmans grav och den är precis så sparsmakad som man kunde tänka sig att Bergman skulle vilja ha den. En i raden av stenar, lite fler blommor än normalt, men det är allt. Bergman var ju sån. Han var inte intresserad av sentimentalitet, särskilt inte efter hans död. Han skrev själv i sitt testamente att hans hus skulle säljas till högstbjudande och att han inte ville att det skulle finnas ”något slag av känslomässigt rabalder” med i bilden.

Det är så underligt. Jag måste vara Bergmans raka motsats. Jag vill att det ska vara ett sjuhelvetes känslomässigt rabalder när jag dör. Jag vill se lämmeltåg av sorg, hulkande män och kvinnor, militärer som skjuter salut.

Jag återvänder från Fårö till Gotland och bara någon mil efter färjan är jag hemma i byn Rute och den gamla kvarnen. Uppe i den där gamla kvarnen har jag installerat ett skrivbord och en lampa. Det är där uppe jag skriver min nästa roman. Den som kommer att slå världen med absolut häpnad.

Det är en ganska besvärlig kvarn att vistas i. Den är gammal och trampar man på fel planka så faller man igenom och slår ihjäl sig. Det står ut plankor i pannhöjd och om man går in i någon av de plankorna som har spik i sig så dör man också.

Skrivbordet är för kort, så jag blir alldeles krum när jag sitter där inne. Och det doftar av mögel och fukt och sten och efter en timmes skrivande kliar jag så mycket på hela kroppen att jag får sår.

Men jag sitter inte och skriver min bok här för mitt höga nöjes skull. Jag sitter här därför att det bygger myten! Om femtio år kommer de att ha asfalterat grusvägen här utanför. Hur ska de annars få in de stora busslasterna som ska in här?

Guidade turer går varje hel och halvtimme, guider i blå skjortor visar upp kvarnen. ”Det var alltså här Schulman skrev boken som kom att kallas BÖCKERNAS BOK under sommaren och hösten 2009”, säger han och pensionärerna står och kisar upp mot den underliga byggnaden och pekar och ojar sig och mumlar.

Pensionärerna får gå in på sina ostadiga ben och guiden varnar för svagt golv och farliga spikar i väggarna och där inne får de se mitt skrivbord och TITTA DATORN STÅR KVAR DÄR och askfatet där han rökte alla de där cigaretterna som till slut blev till hans död i lungcancer. OCH TITTA FIMPAR LIGGER KVAR!

Guiden får något andäktigt i rösten när han talar inne i kvarnen, han pratar nästan viskande, som om han ville visa mig och min gärning respekt. Och han pekar ut mot fönstret för att visa vilken utsikt Schulman inspirerades av under skrivandet och så berättar guiden om min död och hur hela den norra hemisfären tog del av mitt testamente i vilket det stod att kvarnen skulle säljas till högstbjudande och att detta skulle ske ”utan något slag av känslomässigt rabalder”.

Och pensionärerna kommer ut igen, saliga och fina, och blir vallade bort till Rute Stenugnsbageri som ligger ett stenkast bort och där kan de äta ”Schulman-kakan”, en kardemummabulle som Schulman alltid åt när han tog sin halvtimmespaus i skrivandet mellan 14 och 14.30. Inramade bilder på mig på väggarna i cafét. Och min bok inbunden för endast 199 kronor i kassan.

Och de dricker kaffe och äter Schulman-kaka och guiden säger att ”det är dags att röra sig mot Fårö för att se Bergmans grav” och pensionärerna protesterar vilt, det blir nästan slagsmål och guiden säger ”okej, okej, vi stannar kvar här” och pensionärerna jublar och plötsligt börjar de sjunga en sång med samma melodi som ”Jesus Christ Superstar” och den sången hörs ända bort till Fårö: ”ALEX SCHULMAN – SUPERSTAR. WHO ARE YOU? WHAT HAVE YOU SACRIFICED?”

Där har vi den. Min dröm. Ni skrattar nu. Men om 50 år står ni inne i en kvarn och fascineras över ett askfat.