Grattis tjyv, till en lysande bok

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Tre saker älskar jag mest av allt just nu.

Det brittiska rockbandet The Doves, den australiensiske författaren Steve Toltz och den svenska idiotskildringen ”Grannfejden” på TV3.

Någon annan jävel läser mitt exemplar av Steve Toltz makalöst spirituella och humoristiska familjeskröna ”A fraction of the whole” just nu eftersom SJ:s hittegodsavdelning inte fått in romanen som blev liggande under sätet på X2000 från Göteborg i onsdags.

Grattis, tjyven.

Förvisso har jag bara hunnit 100 sidor, men även om den mot alla odds skulle urarta till en klyshfest á la Paulo Coelho så var de där 100 sidorna så hisnande välskrivna – varenda kapitel skulle hålla som kåseri i New Yorker – att de räckte för att göra ”En bråkdel av det hela” (svensk titel, Norstedts) till den bästa bok jag läst på tio år, kanske fler.

Strax kommer ett nytt exemplar på posten.

Till dess går jag omkring som en spucken vas och lyssnar på The Doves nya Englandstvåa ”Kingdom of rust”, slagna med bara tio (!) cd-exemplar av den vämjeliga after beach-enmansorkestern Lady GaGa:s köpcentrumsuccé ”The Fame”.

Manchestertrions skiva är svårartat dyster, märkligt landsbygdsfunkig och inte så lite lik något övermaga med saftskallarna Radiohead, men trots det, eller kanske just därför, fastnar jag fascinerad i vanvettigt vackra krautmattor, arketypiskt brittisk mainstreamindierock och Jez Williams fetlagda melankoli.

The Doves hallucinogena melodier i kombination med det obarmhärtiga svenska vårljuset och kylan i luften gör upplevelsen direkt plågsam. Den är mästerligt dystopisk, och ändå alldaglig som en pub runt hörnet. Glasvegas kommer att låta såhär när de också blir vuxna och knäckta.

Sedan har jag också fått en härlig fixering vid ”Grannfejden” som går på torsdagar på TV3. 666 000 svenskar ser realitypogrammet, men ingen jag känner verkar det som för det enda jag vill tala om är minigrisar på 70 kilo, inskränkthet, bitterhet, topplesstanter och ”festande”, som programledaren Robert Aschberg säger, ”Vi bor på landet” och ”Haba haba zut zut” högt på stereon och skånsk inavel och galna grannar och prestige – ja, mänsklig idioti i dess renaste form – men ingen är intresserad.

Det är trist. ”Grannfejden” är fantastiskt.

Det bästa, roligaste och mest sedelärande svenska programmet som går på teve just nu och min längtan till att nästa fejd stävjs är som längtan till sommaren.