Stridsberg: ”Det är ingen idé att snoka”

Det senaste året har Sara Stridsberg ägnat åt ”en sorts explosioner”. Hennes nya noveller, täta som romaner, har en ny lättsinnighet men rymmer också ett ömsint avsked till ett smått parodiskt sällskap som liknar Svenska Akademien.

”Hunter i Huskvarna” utspelas på en av ”ursprungsplatserna”. Som flicka bodde hon i staden i fem år, och efter ett tillfälligt besök, en mellanlandning utan baktanke, skrev hon berättelsen som sedan skulle bli titelnovellen.

– Jag skulle åka söderut och sov på hotell en natt. Vi satt på uteserveringen vid Huskvarna hotell och servitrisen var så förvånad, ”är ni inte härifrån?”, säger Sara Stridsberg, det sista på en oväntat perfekt småländska.

Där och då öppnades också fönstret till en annan och mer dramatisk värld kring vapenfabriken, ”ett urtidsdjur vars stora skugga låg över Huskvarna och där arbetarna sögs in och ut vid bestämda tider” för att producera vapen till ”hela tredje världen”.

Målande beskriver hon hur Gud svävade som ett spöke över varje litet kvarter. De andra barnen såg änglar när de kisade, men inte hon. Sin egen familj kallar hon ”ateisterna”, som vore den en popgrupp.

– Allt det där kom tillbaka, jag skrev det här på väg därifrån.

”I datorns mörker”

Pandemin har skjutit fram premiärer av hennes pjäser inte bara på Dramaten utan också på teatrar i bland annat Frankrike och Brasilien, men inte påverkat hennes skrivande. Varför det senaste årets berättelser blev just dessa dramatiska noveller kan hon inte riktigt svara på.

– Jag har ju enorma mängder text – alltid – som finns i datorns mörker. Formen på det jag skriver varierar, ibland blir det en roman, ibland en pjäs eller en barnbok, nu blev det noveller.

Titelnovellen handlar om två barn, pojken Hunter och den berättande flickan. På kvällarna drar de svarta sopsäckar över sig och funderar över om de ska låta sig köras över av lastbilarna på E4:an eller hoppa ner i diket. Allt medan Hunters pappa, en vapensamlare med stora problem, håller hov på torget. Just utsatta barn och ungdomar återkommer genom novellsamlingen precis som i hennes författarskap.

– Jag kan inte förklara det på något annat sätt än att jag har varit där och sett det, jag vet hur det ser ut. Det finns i mig, säger hon.

– Mina missbrukare har kanske inte suttit på parkbänken i landstingsbrallor (som Hunters pappa) men de har varit i samma position, fallna konungar som skrävlar, men i närheten av det försöker man ju alltid finna lyckan. Det blir också en drivkraft, det tror jag att jag har varit mästare på i mitt eget liv, både i skrivandet och utanför, att hitta de där sakerna som man kan älska, som är fantastiska.

Förenklat facit

Vilka var då Sara Stridsbergs egna fallna konungar? Egentligen är det ingen hemlighet, förklarar hon. I ett annat sammanhang skulle hon heller inte ha något emot att berätta men biografiska upplysningar som dessa tenderar att bli ett slags förenklat facit.

– Det blir lite ”det var så här och nu skriver hon så här”. Men jag är ju väldigt väldigt bekant med företeelsen, den är inte främmande för mig. Man skriver ju där man står på något sätt.

Det gäller även novellen ”Familjen”, där en ung sörjande kvinna blir upptagen i ett mycket gammalt sällskap vars medlemmar blivit beroende av sina egna porträtt. Kvinnan får ett kärleksfullt mottagande i ett nytt och udda sammanhang, som vore hon ett barnbarn. Sällskapets regler gäller ceremonierna, i övrigt är det mest Vilda Västern. På väggarna syns klösmärken och kvinnan känner sig väldigt ensam.

– Det liknar mig och Svenska Akademien, men också andra upphöjda sällskap och situationer där man blir utvald och liksom upplyft, och även jag gick igenom en privat sorg då. Porträttmålaren som målar deras porträtt från morgon till kväll är ju också en bild av den här situationen, att låta sig porträtteras av medier och leva i en sorts spegelvärld, nu är du min porträttmålare, säger Sara Stridsberg.

Fru Vass

I Klas Östergrens skildring av Svenska Akademien i romanen ”Renegater” kände hon igen sig själv som Fru Vass.

– Jag tyckte mycket om hans bok, men det är svårt om böcker snuddar vid en verklighet som man själv varit del av, regelrätta scener är svårt att läsa, det blir väldigt speciellt, jag har inte så mycket att säga om den egentligen.

TT: Kan du dela den ömhet din huvudperson uttrycker när hon lämnar sällskapet, är den självbiografisk?

– Absolut. Bland andra känslor.

TT: Hur ser du på din tid i Svenska Akademien nu?

– Jag har inte nått fram till det, vissa saker måste man tänka på så oerhört länge, gamla förklaringar visar sig alltid innehålla nya gåtor, så är det ofta när man ser tillbaka på dem, och det säger också huvudpersonen i novellen ”Vi var rovdjur”: Det är ingen idé att snoka, får man reda på en sak uppstår det bara nya hemligheter.