Madonna kan inte skylla allt på sin ålder

Markus Larsson

Madonna har släppt tre nya singlar på kort tid.

Har du lagt märke till dem?

Om svaret är nej borde ingen vara förvånad.

Madonna märks knappt i den strömmade världen.

Om en ny låt inte ligger topp tio på listan ”New music Friday” på Spotify tycker många stora skivbolag i dag att det är ett misslyckande.

De tre senaste singlarna med Madonna har knappt klarat den kvalgränsen.

Ingen av dem syns heller till på musiktjänstens globala topplista med de 50 mest strömmade låtarna.

Billie Eilish har, som jämförelse, fem låtar på samma lista.

Hennes hit ”Bad guy” har hittills strömmats över 263 miljoner gånger, Madonnas ”Medellín” har strömmats blygsamma 12 miljoner gånger.

Samma låt med Madonna har drygt 20 miljoner visningar på Youtube medan Billie Eilish har över 150 miljoner för ”Bad guy” och ”Bury a friend”, per styck.

Spotify och Youtube säger mycket om en artists aktuella popularitet, men inte allt.

Madonna är ingen nyhet men har en fanbase som har följt henne i 35 år, och många av dem använder säkert inte strömmade tjänster som sina primära musikkällor. Deras idol tillhör i dag en liten och exklusiv skara som folk åtminstone vill hinna se, eller se igen, innan de själva eller artisten i fråga dör. Vad de tycker om Madonnas nya låtar gör förmodligen detsamma. Hellre en ”Like a prayer” än sju nummer efter 2005.

I en intervju med brittiska Vogue säger Madonna att hon straffas för att hon är 60 år gammal, att hon inte är tillräckligt ung längre.

Hon har en stor poäng.

Det är svårare för en kvinna att fortsätta vara en världsledande och modern popstjärna efter 50, framför allt eftersom just ungdom är genrens viktigaste valuta. De flesta artister som lyckas ha långa och framgångsrika karriärer konserverar ett sound som de skapade när de slog igenom. Andra kan fortsätta att tälja på mer traditionella uttryck som rock, blues och country.

Ur det perspektivet är Madonna rätt ensam efter 60. Hon har inga förebilder, varken förr eller nu, som kan matcha hennes situation.

På många sätt är det antagligen lättare att vara Bruce Springsteen. Själv tycker jag att det knappt går att jämföra dem.

Springsteen är Springsteen, Madonna har alltid varit något annat och större.

Lek med tanken att plocka bort någon av dem ur pop- och rockhistorien. Jag älskar Springsteen men om han aldrig hade lämnat New Jersey skulle vi fortfarande sitta och prata om Bob Dylan.

Om Madonna däremot aldrig hade släppt ”Like a virgin” 1984 skulle pophistorien inte ha sett likadan ut.

Tillsammans med Michael Jackson och Prince uppfann hon den moderna popstjärnan. Vad hon dessutom har gjort som feministisk ikon och LBTQ-aktivist går inte att mäta i strömmar eller pengar.

På lördag lämnar Madonna all eventuell radio- och mediaskugga när hon gör mellanakten under finalen av Eurovision Song Contest i Tel Aviv. Framträdandet kommer att bestå av en ny låt och en gammal hit, det finansieras av miljardären och finansmannen Sylvan Adams och ska enligt brittiska mediauppgifter kosta en miljon dollar (9,6 miljoner kronor).

Senaste singeln ”Crave” är, utan att vara direkt imponerande, ett fall framåt där Madonna absorberar nya musikaliska strömmar utan att låta som någon annan än sig själv.

Däremot kan varken all eventuell ålders- eller könsdiskriminering vara hela förklaringen bakom att de två tidigare singlarna kämpar efter luft och uppmärksamhet.

Det krävs betydligt starkare låtar än ”Medellín” och ”Rise” för att slåss uppe på toppen i dag.

Båda två är bland det det blekaste och sämsta Madonna har gjort.

Och då pratar vi ändå om en artist som en gång gav ut låten ”Hanky panky”.