Bergström: Därför var Mästarduellen fem plus

Framgångsreceptet till att hålla programmet fräscht

Kristoffer Bergström

Reporter

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2019-05-12

Be honom kuta.

Be honom simma, pussla, snickra, paddla, balansera en potatis på en sked eller förlösa fem barn och klippa deras navelsträngar.

Ja, ni såg ju själva.

Anders Södergren hade varit bäst på det också.

Här vinner hen Mästarnas mästare 2019

Anders Södergren blev aldrig en av våra största skidåkare. Han blev stor, men ingen Kalla eller Gunde. Han bemästrade inte masstarterna, ledde i fel partier av loppen, föll genom fältet på slutet.

Efter tio veckor med ”Mästarnas mästare” är det svårt att begripa hur någon kunde bräcka Söderhamnssonen i spåren. Det måste ha varit fusk. För vad vi sett den här våren överglänste Stenmarks, Magda Forsbergs och Per Elofssons insatser i programmet.

Hans rygg var rakare, hans hjärna klurigare och hans paddeltag effektivare än konkurrenternas. Och nog för att Carolina Klüft ledde finalens bollkastning, men när den sista kulan rasslade ner i trätratten var allt som det skulle.

Alla sa att Anders skulle vinna. Sedan vann han.

För SVT har säsongen utvecklats till en slitseger. Två miljoner tittare måste ha gäspat sig igenom den såsiga inledningen och mittenpartiet, jag utgår ifrån att de flesta skippade hafsverket ”Mästarkvalet”, men i slutändan blev de belönade.

Avsnitt nio var fyra plus.

Avsnitt tio var fyra plus.

Mästarduellen var fem plus.

I uppgörelsen mellan Klüft och Södergren yppades knappt ett enda ord på tio minuter. Det är uppseendeväckande modigt i dessa pratsjuka tider, där varje tv-producerad sekund måste fyllas av röster från mästerkockar och husgissare som simultankommenterar vad vi ser dem utföra, AJ AJ NU BRÄNNER JAG SÅSEN!, HÄR BOR NOG DEN LEVNADSGLADA REVISORN!, som om allt var syntolkat.

När två grusiga och svettiga kämpar kravlar under hindren är allt vi hör stråkar, frustningar och sammanbitna svordomar från Klüft.

Och så rasslet. En boll i för Anders, tre raka för Carro, världen upp och ner för ett ögonblick, himlavalvet faller och jordskorpan vibrerar, men så sätter Anders fyra i rad. Lyfter bucklan. Tvättas ren av grekisk prosecco.

Nyckeln till att ”Mästarnas mästare” fortsatt håller sig fräscht är inte deltagarlistan, som bara utarmas och utarmas, utan produktionens förändringsvilja. Nostalgi varvas med nytänkande, konstanter med experiment, allt med sådan subtilitet att det knappt märks. Minns ni att nattduellanterna alldeles nyligen kunde välja att skjuta armborst? Minns ni att de senaste finalerna har slutat med att närmast otändbara måltavlor ska fatta eld med brinnande pilar och facklor? Det är borta, förändrat, förbättrat. Kvar är en strålande Micke Leijnegard, några Sisyfosbollar och ett elstängsel.

Ska vi avslutningsvis ta ett par ord om min säsong?

Så vänligt att du frågar. Jag har radat upp ett par tvivelaktiga krönikor den här våren. Min framtid är lika oviss som programserien, men får jag tippa blir det en ny säsong av ”Mästarnas mästare” nästa år. Då har Anders Södergren petat mig och skriver krönikor för Aftonbladet.