Brobergs musik faller inte i glömska
En av de vackraste begravningar jag har varit på, tyckte några.
Fylld av historier ur Robert Brobergs händelserika liv och karriär. Både med- och motgångar. Och naturligtvis massor av musik.
Musik som tar med alla som lyssnar på en underbar huppegupptäcksfärd.
Det känns inte alltid hundraprocentigt att gå på begravning för en människa man inte stod nära.
Där sitter nära och kära, anhöriga och vänner, i det här fallet artistkollegor och andra medarbetare i musikbranschen.
Det är starka känslor, många tårar, kring minnen som vi utomstående aldrig kan komma i närheten av.
Ändå kändes det ju som att man kände Robert Broberg, fast man – som i mitt fall – bara träffade honom en gång.
För folk i min generation var det alltid ”Hylands hörna” i tv när vi växte upp. Det fanns i stort sett inget annat att titta på utom möjligen ishockey-VM några veckor under vintern. Genomslagskraften var alltså enorm. Och det var hos Lennart Hyland han dök upp första gången, ”Robban” Broberg.
Och inte för att vi ville det, men… sedan blev vi aldrig av med honom.
Ofta, ofta dök hans leende och glittrande ögon upp i tv-rutan i allt från barnprogram till galna sketcher signerade polaren Lasse Hallström, under de år när han lekfullt utbildade sig själv till filmregissör med polare som Brasse Brännström, Magnus Härenstam och just Robert Broberg framför kameran.
Och ännu oftare när man satte på radion hördes Robert Brobergs underfundiga och smittande melodier.
”Båtlåt”, ”Maria-Therèse”, ”Det som göms i snö”, ”Carola”, ”Ingela”, ”Uppblåsbara Barbara”, ”Vatten”, ”Bredaschlade tanter” och många till. Genom musiken lärde vi känna Robert Broberg. Refrängerna sitter i den svenska folksjälen.
Det var också texterna och musiken och historierna kring flera av melodierna som officianten Noomi Liljefors utgick från i den borgerliga begravningsceremonin i Eric Ericssonhallen.
Oftast talade hon i jag-form, som om Robert Broberg hade berättat för henne vad hon skulle säga.
Mycket starkt och berörande.
Vi fick höra om Robert Brobergs kanske allra största kärleksförhållande – den till pennan, med vilken han skapade inte bara sanslösa ordlekar, utan även helt nya ord, som huppegupptäcksfärd.
Vi fick höra om möten med kvinnor eller tankar om kvinnor, som resulterade i melodierna som hamnade i tv-programmet och på skivan ”Tjejjer”.
Men vi fick också höra om motgångarna. Om osäkerheten. Om svackorna. Om föräldrarna som länge, länge motsatte sig hans yrkesval, att han inte skaffade sig ett ”riktigt” jobb. Om hur han ena dagen kunde få 10 000 åskådare i Globen att följa hans minsta rörelse, för att nästa dag knappt ens orka knyta sina egna skosnören.
Frånvaron av religionen var ett skäl till att ceremonin kändes mer ljus än dyster.
Ett annat var förstås musiken. Robert Broberg-melodier framförda av cellisten Kati Raitinen, gitarristen Mattias Torell och en damkör på 23 kvinnor, ledda av Anna Alvring.
Och så att det var så vackert.
Urnan med Robert Brobergs aska stod på golvet, som på en liten äng fylld av blommor.
När alla i den snudd på fulla Eric Ericssonhallen – det var en öppen ceremoni så även alla Robert Brobergs fans var välkomna – hade lagt varsin blomma, hade ängen runt urnan blivit allt mer vackert vildvuxen.
Strax utanför kyrkan passerar jag ett sällskap bestående av Lill Lindfors, Tina Ahlin, Janne Schaffer och några till.
En av de vackraste begravningar jag har varit på, säger någon i sällskapet.
Och Robert Brobergs själ, ande, tankar, ord och musik lever vidare.
Efter begravningsceremonin promenerar jag från Skeppsholmen över bron och inom loppet av en halv minut har jag två Robert Broberg-melodier i huvudet.
Ser de vackra båtarna längs kajen vid Skeppsholmen.
Det var en båt som sa till en annan;
"va du va stilig. Vi borde borda varann,
gjorda för varann och köla lite grann,
som bara båtar kan."
Badda bam bam bam bam
Badda bam bam bam.
(ur ”Båtlåt”)
Vatten, stan är full av vatten.
Vatten, och bakom ratten,
kan man sitta på en liten kutter.
Mellan kanaler och holmar,
där har jag mina rutter,
där djurgårdsfärjan bolmar.
Från Haga till Lidingöbro,
kan man paddla, segla, surfa, gå.. eller ro!
(ur ”Vatten”)
Det är ju det som är så bra med musik.
Den finns för alltid.
Mycket faller i glömska.
Robert Brobergs musik är inte av det slaget.
Generation efter generation lär komma att gå på huppegupptäcksfärd i Robert Brobergs färgstarka värld.