Gullig och bullig kärlekshistoria
Eskil Erlandssons kärlekshistoria bräcker de romantiska filmerna
Om det varit en film hade den inte varit trovärdig.
Men verkligheten slår dikten.
Jag blir in i märgen lycklig av kärleken som blomstrar mellan tjocke bonden och heta adelskvinnan.
Ingen visste väl vem landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) var innan han 2008 höll sitt beramade tal emot en lag som skulle förbjuda sex med djur.
Hans åsikt var egentligen intellektuellt okontroversiell – det finns redan en lag mot djurplågeri som tar hand om eventuella tidelagsproblem – men han sa liksom, ehum, för mycket.
Han talade detaljerat, famlande och godmodigt på bredaste småländska om en hund som eventuellt skulle ”slicka av något” som var ”påstruket på könet” – i Sveriges riksdag.
Klippet har setts av 233 000 människor på Youtube och det är hyckleri att påstå annat än att det kittlar våra fördomar om bonden som går in till stallet för att få sig lite kärlek av kvigan.
Jag försäkrar: Du är inte sjuk om du har sådana fåniga fantasier, det är helt normalt. (Eller?)
Den Youtube-succén var ändå inget emot hur Eskil nu exploderat. Sedan i torsdags är han hela Sveriges kärlekskung.
Ingen artikel på Aftonbladets hemsida var mer läst än den om att Eskil Erlandsson, 55, skulle gifta sig med den 19 år yngre Susanne Adlercreutz – jurist och adelsdam vars familj äger en 1700-talsherrgård med tillhörande ridsportanläggning i sörmländska Stjärnhov.
Uppenbarligen var det fler än jag som kittlades av detta till synes omaka par. Det måste bero på våra förutfattade meningar om hur kärlek ”ska” se ut.
Det rara var inte slut där.
Dagen efter kom nyheten att de väntar barn! Aftonbladets reporter Svante Lidén skrev efter möte där han bad om en kommentar:
”Han sken som en sol och frågade närmast spjuveraktigt:
– Och vad kan ni vilja fråga om då?
Kärleken förstås!
– Kärleken är fantastisk, visst är den? sa han.”
Å ja, gud ja, kärleken är helt jäkla underbart fantastisk, Eskil. Och din kärlekshistoria är så speciellt fin för den är inte av den typ vi alltid läser om i tidningen eller ser på film där två tjusiga kändisar blir kära i varandra och bara är så förjäkla trista och overkliga och ouppnåeliga.
Den här kärleken kan vi ta på. Det här är en kärlek som kan bota det mest olyckliga ensamhjärta.
Det är kärlek som spränger våra invanda gränser.
Jag kommer knappt på några popkulturella jämförelser. En film om en rundhylt och till synes helt ordinär bondgubbe med en kanelbulle i handen som vinner hjärtat hos en 19 år yngre adelsdam vore inte trovärdig.
Det är som om dokumentären om det galna schackgeniet Bobby Fischer varit en spelfilm – ingen skulle köpa historien. Den är alltför osannolik.
Vi har ”Skönheten & odjuret”. Och Strindbergs ”Fröken Julie” med ett helt annat slut. Mest är det varianten ”Bonde söker adelsfru” – vad är oddsen? Även om bonden råkar vara minister och själv äger en stor gård… nä, man ska inte tänka för mycket, inte veta för mycket, man ska nöja sig med själva bilden av detta fina par.
Deras kärlek ren poesi. Den är Björn Ranelid. Den är en kärleksstråle genom den här hemska vårvintern.
Veckans brev
Hej Fredrik!
Jag har, som säkert många andra, lite synpunkter på din och Markus Larssons 
-listor ”School of rock”. Jag vill inte angripa er på något sätt men jag tycker att det är remarkabelt att ni på totalt 400 låtar väljer att utesluta Kraftwerk. Hur i helvete är det möjligt, det är som att ta bort matte, fysik och kemi från hela skoltiden. Hur tänkte ni, Kraftwerk har gjort i stort sett all nutida pop-musik möjlig. All dubstep, all house, alla Lady Gagas. Men jag antar att Newton inte var någon viktig fysiker heller, vem var den där Einstein förresten, nån matematiker... eller?
Sen är det också hemskt att se att ni ignorerar Thåströms inflytande på svensk rock. Ingenting från Nick Drake heller! Inget The Smiths, de råkade bara rädda livet på typ 100 000 desillusionerade tonåringar... men men... /Johan
SVAR: Jag hade med både The Smiths och Morrissey men tack för klokt (och mycket längre) brev. Jag kan bara säga: Det var många som inte fick plats. Inte ens Lou Reed solo, Willy DeVille eller Nas. Och Alex Schulman har fortfarande inte lyssnat. Men Kraftwerk – ja. Ett modernare band har knappast funnits. Jag lägger till ”Autobahn”?
Nöjes-matrixen
”Let’s dance”, TV4. Ofattbart trist och långdragen tacos-tv. Bra att de flyttar till torsdagar
Carola. Så hjärtevärmande att hon skaffat ett barn i Sydafrika, Zoe. Bra namn.
”Medierna”, P1. Murvlar som älskar murvlar och blir besvikna när vi fuckar upp.
Tom Waits. Överskattad rocklegendar som jag kanske underskattat. Gamla ”Ol’ 55” är magi.
Veckans ...
BABE. Fredrik Lindström. En språkets Ernst Kirschsteiger. Och i förförra avsnittet av ”Svenska dialektmysterier” fick vi nästan se honom naken, på spa. Det var udda. Och en smula sexigt.
TV-SERIE. ”Parks and recreation”, Canal+. ”Saturday night live”-stjärnan Amy Poehler var med på Times lista över världens ”100 mest inflytesrika personer” förra året (den nya listan kommer i veckan) och jag tyckte att det var udda. Men nu förstår jag aningen mer. Den här parkförvaltningskomedin, absurd så in i märgen, är stundtals magisk.
GALNING. ”Det är HÄRLIGT med vårvinter, en femte årstid kan man säga”. Sa en uppenbart bindgalen vettvilling i P1. Det må vara en femte årstid, men den är vidrigare än alla andra. Stinkande av ljus, kall ångest.
CD. ”Throw it into the universe”, Soundrack of our lives. Har märkligt nog aldrig gillat dem mer än i teorin. Men med nya, sista (?) skivan tror jag att även mitt hjärta börjar förstå. Rockmelankolin är blå.