90 barnbarn sörjer Big Sol
Läs Markus Larssons hyllning till soullegendaren
LONDON. Solomon Burke dödförklarades i går morse på flygplatsen Schiphol.
Finns egentligen bara en passande beskrivning för Solomon Burke:
Stor.
Sist jag såg Solomon Burke var i en liten konsertlokal i Stockholm.
Burke satt bekvämt tillbakalutad i en kungatron med vinröda dynor. Mellan låtarna torkade en av hans söner bort svetten från Big Sols ansikte och flint. Det var i stort sett sonens enda uppgift.
Solomon Burke ställde sig inte upp mer än nödvändigt. Och varenda gång det hände började byggnaden att knaka, pusta och svaja.
Kroppshyddan var så monumental att man hade kunnat gömma två sumobrottare och en skåpbil bakom hans rygg.
Med tanke på tyngden är det förvånande att hjärtat orkade slå i 70 år.
Jag minns också att det var en fantastisk konsert.
Vid det tillfället var Solomon över 60 år, men det märktes inte. Rösten och inlevelsen var lika stor som ”Burkens” familj (21 barn, 90 barnbarn och 19 barnbarnsbarn).
Solomon Burke var mycket, men framför allt en av den tidiga soulmusikens viktigaste pionjärer.
Karriären blev lång och märklig. Avståndet mellan hans två bästa skivor är 38 år.
”Rock’n’soul” från 1964 gjorde Solomon Burke till ”The king of rock and soul”. Sju singlar placerade sig på amerikanska Billboardlistans topp 100, däribland ”Cry to me” och ”He’ll have to go”.
Få har lyckats sudda bort gränsen mellan soul och country med en lika anspråkslös och självklar värme.
Och 2002 upplevde han en grandios nytändning med Grammy-belönade mästerverket ”Don’t give up on me”. Listan av artister och låtskrivare som bidrog med låtar säger en del om Solomon Burkes respekt och status: Van Morrison, Elvis Costello, Bob Dylan, Tom Waits, Brian Wilson från Beach Boys, med flera.
Men däremellan stod hans rykte och popularitet i skuggan av generationskamrater som Ray Charles, James Brown och förebilden Sam Cooke.
Det säger en del att Solomon Burkes egna meriter inte räcker till när anrika New York Times skriver om hans död.
När tidningen presenterar vem han var lyfter de i stället fram att ”Cry to me” spelas i filmen ”Dirty dancing”.