Buckingham bättre än sill
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-06-23
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Lindsey är sommarens man
INGARÖ. Det är digital analog magi.
En gammal man med världens främsta gitarrsolo på årets nödvändigaste cd och live-dvd.
Lindsey Buckingham är sommarens man.
Hela midsommarfirandet blev lite tokigt och aningen asocialt eftersom jag ännu inte lärt mig äta matjesill och föredrog att sitta i ett hörn och lyssna på Lindsey Buckingham om och om och om igen.
Lindsey vem?
Lindsey Buckingham är mannen som ihop med sin fru Stevie Nicks värvades av den gigantiske trummisen Mick Fleetwood till det svinfina popbandet Fleetwood Mac i början av 70-talet.
Efter det handlade Fleetwood Mac i stort sett bara om Lindsey Buckinghams fantastiskt dystra upptempopoplåtar och hans sensationellt essiga gitarrspel.
På senare år kan man utan att vara taskig säga att han har haft stora luckor i sin kalender, men nu är han är tillbaka, jösses som han är tillbaka.
”Live att the bass performance hall” är årets skiva och alla tiders liveskiva. Jag tycker egentligen inte om liveskivor, men när denna fullständigt magiska musik strömmade ur högtalarna på Border Music Kips Bay i New York var det inget snack om att den skivan, den behöver jag, intensivt, rått och hjärtligt.
Men det tog ändå tills skivhandlaren Pet Sounds-Stefan, som på min rekommendation köpt in några ex, förklarade att skivan även innehåller ”världens näst bästa gitarrsolo” – det bästa är nåt Bruce Springsteen gjort, enligt Pet Sounds-Stefan, som jag också smällde på den medföljande live-dvd:n och upptäckte, yes, essensen av allt Lindsey Buckingham någonsin gjort finns på den här fem minuter långa gitarrsolot i ”I’m so afraid” som slutar med att Buckingham är helt, totalt, hopplöst utmattad.
Han kramar nämligen hjärtat ur gitarren.
Det. Tar. Aldrig. Slut.
Man tror att det är över, men då har det just börjat. Buckingham, vilket geni, missar bara rytmen en enda gång, och hela tiden blöder han av den typ av vacker gitarrångest som vi annars bara har chans att hitta i Neil Youngs livegitarr.
Det är underbart. Tekniskt perfekt och känslomässigt djupt som Österjön utanför Ingarö där jag ägnade midsomammaren åt att undvika alla sorters sill men repetera Buckinghams solo på iPod och stereo tills varenda ko gick hem och alla tvingades erkänna att det här, det är världens bästa gitarrsolo och Lindsey Buckingham borde stå i kö för vartenda Polarpris som finns.
Testa du också. Vackrare blir inte en gitarr.