Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Mikael, Mikaela

Danny är hoppet mot Darth Vader

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2011-02-04

LULEÅ. Första delfinalen är som filmsagan ”Stjärnornas krig”.

En klassisk kamp mellan de onda och de goda.

Jenny Silver är Darth Vader.

Och Danny är Luke Skywalker.

Kort efter att Jenny Silver repeterat färdigt smyger hennes koreograf Rickard Engfors, en pinnsmal version av bokstaven ”L”, sig fram med famnen full av ­konfetti.

Han tar sats, dränker mig i?de silverfärgade flingorna och apgarvar så mycket att han måste vika sig ­dubbel över en stol.

Så ser mina arbetsdagar ut. Tack, Aftonbladet.

Engfors förklarar också, med ett illvilligt flin, grundtanken bakom Jenny Silvers nummer:

– Vi ville få alla recensenter att spy.

Jo tack. Skicka kräk­påsen.

Silvers bidrag ”Something in your eyes” är en olympiad av skamlösa schlagerklyschor. Det är fläktar och fåniga rörelser och konfetti och ABBA-plagiat och fjams.

Och naturligtvis kan Jenny Silver just därför gå direkt till Globen. Publiken vill alltid se minst ett präktigt nostalginummer per final. Kosta vad det kosta vill.

Traditionell schlager är fortfarande en stor del av tävlingens själ och identitet. Det är bara här, under dessa sex veckor av tjo och tjim, som genren lever och frodas.

Men lik förbannat ser jag inte en före detta dansbandssångerska som smeker ett neonpimpat mikrofon­stativ när Jenny Silver uppträder.

Jag ser en konservativ urkraft, ett gammalt rymd­imperium som vill klämma åt tävlingens luftrör och kväva dess utveckling och framtid. Jag ser en Darth Vader som klampar fram med tunga steg, akut andnöd och rött ­lasersvärd.

Lyckligtvis finns det en motståndsrörelse i form av en ung och blond ­rebell. Denna gång kommer han inte från öken­planeten ­Tatooine. Hans pappa ­heter inte Anakin. Och han har väl knappast haft Obi-Wan Kenobi som lärare heller. Danny Saucedo är från Södermalm i Stockholm.

Man kan tycka vad man vill om Dannys låt. Jag är inte den ende som, efter ett par lyssningar, vill stoppa in den enformiga refrängen i en strypsnara.

Men själva numret är det bästa en artist ur ”Idol”-­generationen ­presenterat hittills.

Danny är, för tillfället, det stora hoppet som kan spränga Dödsstjärnan i bitar och få Melodifestivalen att kännas någorlunda modern och 2011.

Må Kraften vara med dig.

Följ ämnen i artikeln