Ingen ville ha min signatur
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-05-02
Jag såg Ulf Lundell sitta och signera böcker på NK i julas. Vilket hallå! Det var rep och stolpar och skyltar om “STÅ HÄR” och hundratals människor som trampade på stället och tittade på klockan. Lundell själv satt i en bekväm fåtölj vid ett bord.
Varje gång det kom fram en ny person tittade han leende upp över läsglasögonen och frågade ”... och vad heter du då?” Hela tiden detta ”... och vad heter du då?” Och så signerade han böckerna med en skrivstil som lutade lika starkt som en åldrad människa på väg till posten. Han hade en så vacker skrivstil, Lundell. Det kändes orättvist att se den här på 2000-talet, när den hörde hemma på 1800-talet.
Och jag såg Lundell och detta trivsamma kaos och hoppades att jag en dag skulle få göra precis detta. Signera böcker inför hänförda människor i kaos, titta upp från mina läsglasögon och mumla ”... och vad heter du då?”
Så fick jag min chans. Min förläggare ringde i veckan och frågade om jag ville signera min roman ”Skynda att älska”. Täby Centrum. Akademibokhandeln. Mellan 14 och 15 på torsdag.
Jag hade väldigt svårt att dölja min förtjusning. Det kändes som i slutet av Robin Hood-filmen på julafton, hoodeladi-hoodeladi-hoppsan-en-sån-dag.
Jag såg till att vara på plats redan 30 minuter i förväg, jag ville känna in platsen, njuta av stunden så mycket som möjligt. Där stod ett bord och en bekväm fåtölj. Och på bordet höga travar med min bok. Bakom bordet en plansch som var större än jag själv med en bild på mitt ansikte och texten ”Upptäck en annan sida av Alex Schulman”. Jag satte mig och väntade på att klockan skulle bli två, jag ville se kön sakta men säkert formas framför mina ögon, ge de väntande en vänlig blick som sa: ”Snart är det din tur.”
Klockan blev 14. Men det bildades ingen kö. Det kom ingen alls.
Klockan blev 14.15. Fortfarande hade inte en enda människa kommit. Det passerade en hel del folk, som hålögt stirrade på mig när de passerade. De sa ingenting, de skred bara ljudlöst förbi som båtar, men deras blickar sa: ”Vad var det där för en en?”
Paniken då. Den går inte att beskriva. Travar med böcker runt omkring mig. Jag med penna i hand. Passerande ensamseglare som rynkade på ögonbrynen och sedan försvann. Paniken!
Klockan blev halv tre, fortfarande hade inte en enda person kommit. De började ropa i gallerians högtalare. ”Just nu signerar Alex Schulman sin debutroman ’Skynda att älska’ på Akademibokhandeln”. Ingenting hände. De ropade igen. ”Sista chansen att få er egen bok signerad av Alex Schulman”. Ingen kom. Och vad skulle jag göra? Sitta där och se dum ut? Låtsas sms:a? Till slut började jag signera mina egna böcker ändå. Jag tänkte att det kunde vara trevligt för butiken att ha dem med min namnteckning.
När jag hade signerat tio stycken sprang butikschefen fram, flåsig och svettig och ropade “NEJ” Och “SLUTA”. Jag frågade varför jag inte kunde signera min egen bok och han förklarade att han inte kan få ge dem i retur tillbaka till förlaget om de är kladdade på. Han sa så – ”om de är kladdade på”.
Tio minuter i tre, och känslan av plötslig eufori. En äldre dam trevar sig fram mot mig, Läser med öppen mun informationen om min bok, tittar upp mot mig och går fram. Jag har övat på det här i ett halvår. Jag fiskar fram en bok, tittar upp vänligt leende mot henne och säger: ”...och vad heter du då?”
Kvinnan stirrar på mig. Munnen öppnas ytterligare. Hon säger att hon heter Marianne och frågar sedan vad jag heter. Jag säger att jag heter Alex Schulman och då säger damen ”jaha” och så skrider hon bort i sorlet, ljudlöst.
Klockan blir 15.00 och jag gör mitt bästa för att härma henne, hennes sätt att fullständigt gå upp i rök, bli en del av folkmassan.
Hade det funnits en gnutta cynism i den där tunna kroppen hade man anat att alltsammans var planerat. Efter sju års tystnad framträdde Olle Ljungström äntligen på en scen – och entrén var magnifik. Han rullade in på en rullstol. I famnen hade han en pärm med sina låttexter. Tydligen hade han brutit båda benen under en fotografering i veckan. Hur kan man bryta båda benen samtidigt? Jag har en känsla av att det bara är Olle Ljungström som kan lyckas med en sådan sak. Och så – musik. Olle Ljungström har aldrig sett skröpligare ut, och aldrig sjungit starkare. Han förblir en av nutidens allra mest intressanta människor.