Så uselt – inte ens publiken bryr sig
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-02-21
Markus Larsson om en transportsträcka av medelmåttor
LEKSAND. Ja, det här var ju kul?…
Tänk på en sak i kväll.
Av alla tusentals låtar som skickades in tyckte juryn att kvällens åtta bidrag var bland de 28 bästa.
Gem dem en applåd och en låda med kubanska cigarrer.
Efter genrepet drabbas en av de mest inbitna, kunniga och mest passionerade schlagerfansen jag nånsin träffat av akut gamnacke.
Hans huvud hänger nästan ända ner till pressrummets korvkastrull.
– Vad är det för tävling? frågar han. Inget är ju kul.
Han har just frågat genrepets publik om vilka de tänker rösta på under direktsändningen i kväll. Resultatet brukar vara en viktig bas som oddsmakare och krönikörer utgår ifrån när de ska tippa vinnare och förlorare.
Men i Leksand tvingades han att ge upp. Publiken ryckte mest på axlarna. De flesta tyckte och ville ingenting. Och de andra hostade, efter lite övertalning, upp EMD:s namn.
Min schlagervän har aldrig varit med om nåt liknande.
Ja, men vem kan klandra publiken? De har ju just fått lyssna på en massa bidrag som fick SVT:s egen bandspelare att bryta ihop i onsdags.
Så det första intrycket håller i sig. Det här är egentligen ingen delfinal. Det är en transportsträcka fylld av medelmåttor som vi måste genomlida innan Melodifestivalen förhoppningsvis återfår både styrfart och bränsle nere i Malmö.
Några snabba noteringar:
EMD börjar till slut få koll på sitt nummer. Det ser inte längre ut som om tre rådjur tagit på sig hatt och pingvinkostym och råkat springa ut framför jägarnas bössor mitt under jaktsäsongen. Så allt talar för att de kommer gå vidare till final och få stryk av, bland andra, Alcazar, Zelmerlöw och H.E.A.T. Grattis.
Mikael Rickfors känns fortfarande helt malplacerad. Jag tror inte att detta var vad han drömde om när han spelade in musik tillsammans med The Hollies på 70-talet. Sen får han säga vad han vill.
Och Maja Gullstrands bidrag är fortfarande?… jag vet inte. Popmusik som handlar om att må bra borde förbjudas.
Genrepets mest talande ansiktsuttryck tillhör annars den snälle toastaren Red Fox. När Petra Mede går in till green room och tjafsar med artisterna skriker hans uppspärrade ögon ut följande fråga:
– Var fan har jag hamnat nånstans?
Du är i Leksand, Red Fox.
Lugn, det går över.