Alla här hemma är så förbluffande vackra
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-10-16
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK/STOCKHOLM. Blixtvisit i Stockholm.
Hinner upptäcka att ni verkligen är vackra.
Och att Lars Bygdén blivit fenomenal.
Det är nio månader sedan jag var hemma senast och känslan är mycket egendomlig - främst för att det inte känns mer egendomligt.
Man vill gärna tro att det hinner hända massor när man är borta så länge och att komma hem ska ju vara en schlager, som den store författaren sa.
Men inte fan.
Den där avresedagen i januari hade lika gärna kunnat vara i går.
Det är same same.
Bortsett från skönheten.
Den var säkert lika påtaglig förra vintern, men då såg jag den inte. Nu går jag och vänder mig om hela tiden. Ni är verkligen förbluffande vackra. Allihop. Även Oisin.
Sen finns det förstås en del nya skivor att upptäcka också - såna som inte går att hitta ens i New Yorks mest välsorterade butiker och som ingen haft vänligheten att skicka.
Som Lars Bygdéns "Trading happiness for songs".
Bygdén var tidigare sångare i 1000 $ Playboys och gjorde fin countryrock med dem.
Såna trådar hittar man även på den här soloskivan - men man hittar en massa annat också. Samtidigt. I intrikata utvikningar som "Close your eyes" är han ju rena Tim Buckley. Och i "The mess you"ve made" - nästan - rena Jimmy Webb, vars "Highwayman" han helt logiskt tolkar, för övrigt.
Jag visste att Bygdén var bra, men så begåvad...vem kunde ana?
Suburban Kids With Biblical Names är också bra - men av andra anledningar. De smarta feel good-karamellerna på albumet "#3" är unga, uppdaterade kusiner till Jonathan Richmans fyndigaste paradnummer och har bättre effekt än psykofarmaka. Indie-dogmatikerna på Kim"s Video på St. Marks Place skulle älska varje sekund. Därför ska de få ett exemplar.
Cardigans förra skiva, "Long gone before daylight", var ett mästerverk av den sort man bara gör ett per karriär. Men "Super extra gravity" har poänger den också. Det är som det brukade vara förr. Första fattar man inte riktigt vad alla är så upphetsade över. Sen upptäcker man att Peter Svenssons hakar och riff vägrar släppa greppet om en. Han är och förblir ett snille. Och jag hoppas det nygamla anslaget leder till nygamla typer av framgångar också. Man ska inte behöva vara tvungen att åka hem till Sverige för att få höra Cardigans.
Pet Sounds Bar verkar vara precis så bra som det anstår en bar med det namnet.
Den som inte blivit serverad Virtanens knaperstekta falukorv har egentligen inte varit med om någonting.
So long, igen.