Allting låter som någonting annat
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-23
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
GÄVLE
De första repetitionerna brukar inte betyda ett smack.
Men i Gävle betyder de plötsligt ett stort smack.
Här blir Melodifestivalen rena rama Plagiatfestivalen.
Det är en irriterande klåda som Melodifestivalen aldrig blir av med.
Det ständiga tjatet om låtstölder.
Nu senast anklagade Tomas Ledin – Sveriges svar på Uncle Scrooge – Anna Books ”Samba sambero” för plagiat. Tydligen liknar Books bidrag ”Snabbköpskassörskan” med Di Sma Undar Jordi.
Var det inte den låten som Ledin vägrade erkänna att han skrivit i ungefär 56 års tid? Och nu, i februari år 2007, blir det plötsligt viktigt med upphovsrätten? Undrar varför?
Men för att statuera ett exempel placerar vi det aktuella startfältet under lupp.
Och upptäcker att Emilè Azars ”Vi hade nåt” plundrar Westlifes ”World of our own”, att After Darks ”(Åh) När ni tar saken i egna händer” är en skamlös kopia av Village Peoples ”Go west” och att Andreas Johnsons ”A little bit of love” bland annat byter kroppsvätskor med en gammal standard-oldies som heter ”The glory of love”.
Och att vissa partier i Magnus Ugglas ”För kung och fosterland” påminner om Nina & Kims ”En gång för alla”.
Det går säkert att hitta ”originalen” till resten av deltävlingens bidrag också. Poängen är att allting går att härleda till nånting. När det gäller musik har äkta originalitet sällan gått ut på att vara först. Det har snarare handlat om hur man förvaltar – och i bästa fall förnyar – gamla idéer.
Man kan bara uppfinna glödlampan en gång.
I min värld är låtstölderna inte upprörande. Det enda som är förbluffande är att Christer Lindarw inte kan höra att After Darks onanidisco bygger på ”Go west”.
Det trodde jag inte. Karln är döv. Varför har han aldrig berättat om sitt handikapp?
Till sist: Rätt låt måste vinna.
Men det vore onekligen ganska kul i fall vi skickade en schlager om att dra i struten till Helsingfors.