”Det här liket måste väckas till liv”
Det var kul att se Martin Lidberg få elstötar, men det räcker inte.
Höj spänningen till femhundra volt och pressa programmets hjärta mot den strömförande stången.
För det här liket måste väckas till liv.
Den nionde säsongen av Mästarnas mästare är den sämsta hittills. Det behövs ingen tillkämpad stöddighet för att påstå det, det är ett nyktert konstaterande.
Inget fel på grenarna, inget fel på Micke Leijnegard, inget fel på kameraåkningar, ljudläggning och klippning, men det är som att produktionen gnuggar två våta vedträn mot varandra. Trots ansträngningen slår det inga gnistor.
Ingen deltagare är egensinnig nog, ingen är superkänd, ingen har någon hjärtesnörpande historia, ingen är överdrivet atletisk. De är sex halvbra deltagare som har halvkul och tycker om varandra halvmycket. Posa är gammal, Rooth pratar i sportklyschor, Heaton är glad, Janni är gravid, Lidberg är tv-van från sin medverkan i Let's Dance och Lillhage är konflikträdd.
Karaktärerna lyfter inte
I pausen mellan stenstapling och elutmaning berättar Josefin Lillhage och Maria Rooth om hur de hittade kärleken. Den ena föll för en mäklare, den andra visste att det var rätt när hennes pappa gav tummen upp. Jahopp. Till middagen lyfter ex-idrottarna fram okända personer som betytt mycket för deras karriär. En väljer sin ungdomstränare, en sin mamma och en sin morfar. Jahopp, jahopp, jahopp. Varsågod och hugg, alla förlag, för bakom de här halvkända ansiktena döljer sig HISTORIER!
Det här är fjärde texten jag skriver om årets säsong. I de tre tidigare har jag tagit stickspår och skrivit om enskilda deltagare för att slippa att döma ut helheten för lättvindigt.
Nu är vi tre avsnitt in och karaktärerna lyfter inte. Programmet har i princip ägnat sig åt samma sak som deltagarna gjorde i tredje avsnittets första gren, men med scener i stället för stenar. Det har staplat platta och livlösa ting på varandra i hopp om att tornet inte ska rasa.