Bourdain gav en unik värme till Gaza
Beirut och Gaza.
Anthony Bourdain reste dit och gjorde två matprogram.
Det första förändrade honom i grunden, det andra hade han inte kunnat göra i dag även om han vore vid liv.
I somras var det sex år sedan som Anthony Bourdain tog livet av sig i ett hotellrum i Strasbourg.
Påminnelsen når mig via mina flöden. Hyllningarna, klippen och alla ledsna emojis får mig alltid att sluta scrolla ett tag, varje gång.
I många år gjorde den amerikanske stjärnkocken och författaren de enda matprogrammen som jag orkade titta på. De liknade inget annat.
Särskilt ett av dem. I juli 2006 reser Anthony Bourdain med ett tv-team till Libanons huvudstad Beirut. Meningen är att de ska prova maten och kulturen i vad som beskrivs som Mellanösterns största partystad.
De hinner filma i två, tre dagar innan det smäller. Terroristerna i Hizbollah attackerar den israeliska militären vid gränsen, dödar tre soldater och kidnappar två stycken. Israels svar blir brutalt.
Beiruts flygplats sprängs. Hela kvarter blir pulver av raketer och bomber. Bourdain och hans medarbetare tittar på från hotellets balkonger eller nere vid poolen, chockade och förvirrade.
Det är inget matprogram längre. Det är krig. Efter en vecka evakueras Anthony Bourdain och tv-teamet tillsammans med krigsflyktingar som har dubbla medborgarskap. När båtarna lämnar hamnen är Bourdain omgiven av ansikten som visar en oro, skräck och ångest som inte går att förklara.
En humanistisk historieberättare
Anthony Bourdain har senare beskrivit Beirut 2006 som en bitter upplevelse. Han var inte samma person längre. Innan avsnittet ”Anthony Bourdain in Beirut”, som nominerades till en Emmy, spelade han en köttglufsande rock’n’roll-kock som bland annat slängde kastyxor på cd-skivor med Abba när han besökte Sverige. Efteråt växte det fram en djupare, köttglufsande och mer humanistisk historieberättare.
Beirut ledde till att han senare ville visa sina judiska rötter. Mamman var judinna och i andra säsongen av tv-serien ”Parts unknown” från 2013 drar han till Israel.
I inledningen av avsnittet ”Jerusalem” säger han:
”Mot slutet av den här timmen kommer många tycka att jag är en terroristkramare, en sionistisk hantlangare, en självhatande jude, en apologet för amerikansk imperialism, en orientalist, socialist, fascist, CIA-agent, eller något ännu värre.”
Konstpaus.
”So here goes nothing.”
Det är en ömsint berättelse om mat och människor. Bourdain besöker både judiska bosättningar på Västbanken och det palestinska flyktinglägret Aida i Betlehem. Han pratar med en judisk restaurangägare som har valt förlåtelsen efter att hans dotter dödades av Hamas terror och sätter sig till bords inne i Gaza. Det kommande infernot i den palestinska kustremsan, eller fängelset, går att ana.
Anthony Bourdain vet inte vad han ska tycka om just Israel, med allt vad det innebär på båda sidor av konflikten, och förutom ett kryddmått av sarkastiska nålstick låter han tittarna tänka själv. Hade ett liknande program kunnat göras i dag? Med den mänskliga tonen, de samtalen och frågorna? Troligtvis inte.
Avsnittet ”Jerusalem”, och personer som Anthony Bourdain, verkar tyvärr tillhöra världen av igår. Samtidigt är han lika aktuell nu som då. Han var, hur fånigt det än låter, cool på riktigt.
2014 prisades Anthony Bourdain av organisationen Muslim Public Affairs Council.
I sitt tacktal sa han:
”Världen har gjort många hemska saker mot det palestinska folket, och inget har varit skamligare än att råna dem på deras mänsklighet. Människor är inte statistik. Det var allt vi ville visa.”