Geni mixas med genans i Henrik Dorsins vässade revy på Scala
Uppdaterad 2022-08-17 | Publicerad 2021-08-27
Scalarevyn
Scalateatern, Stockholm.
Regi Michael Lindgren, med Henrik Dorsin, Vanna Rosenberg, Johan Ulveson, Klas Hedlund, Louise Nordahl.
Geni och genans.
Scalarevyn är ett fyndigt fyrverkeri av sånger och sketcher, politiska pilar och absurda infall. Vanna Rosenberg är en underbar primadonna. Henrik Dorsin och Johan Ulveson är fantastiskt roliga. Till och med när de dansar.
Dumma skämt och tramsiga sånger.
Så sammanfattar Henrik Dorsin föreställningen när det drar ihop sig till final. Vårt behov av dumma skämt och tramsiga sånger är uppenbarligen mycket stort. Redan när Dorsin värmer upp publiken ekar gapskratten på Scalateatern.
Revyn är mer än trams. I de briljanta texterna finns gott om vassa elakheter, och svenska partiledare som eventuellt löser biljett kan gissningsvis hålla sig för skratt. Även publiken kan treva efter skämskudden ibland, och vi alla tycker väl somligt är mer lyckat.
”En gammeldags revy” är temat för kvällen, och visst påminner det på bästa vis om de revyer Hasse Alfredson och Tage Danielsson satte upp. Växlar obekymrat mellan hjärngympa och underlivet.
Revyn hade smygpremiär förra hösten, med begränsad publik och bordsservering till showen. I grunden är det samma föreställning, men den är trimmad och bättre nu.
Några omskrivna texter, några helt nya nummer, några som kortats och skärpts till. Det finns dagsfärska snytingar mot svenska politiker, men också sketcher och historier som gräver långt tillbaka i tiden.
Antikens romare visar sig vara göteborgska ordvitsar, och familjelivet på stenåldern hade många likheter med vår tids pinsamma parmiddagar.
Henrik Dorsin kan och älskar den här traditionen och man kan hitta små bugningar åt till exempel Casinorevyns snabbvitsar i texterna. Och Johan Ulvesons kryddstarka monolog går i en anda från bland andra Fridolf Rhudin och Magnus Härenstam.
Ulveson kan vara väldigt rolig även utan ord. Hans mimik är en av föreställningens triumfer. Vanna Rosenberg rör sig över hela paletten, och Louise Nordahl imiterar skickligt och sjunger bra. Operasångaren Klas Hedlund är kul som sidekick och ger tyngd åt några känslostarka sånger. Som en svulstig aria i 1800-talsanda om Netflix.
Ett av många tecken på Henrik Dorsin perfekta gehör för genren. Han behärskar det mesta, men har möjligtvis svårt att sätta punkt. Dock: Det är synd att klaga på längden av ett så generöst skrattpaket.
