Så länge Adele får regera är jag glad

Per Bjurman

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2015-11-06 | Publicerad 2015-10-31

Världen är inte enig om mycket, men om Adeles storhet tycks det råda samsyn.

Fint det.

Artister som skapar så grandiosa praktverk som ”Hello” förtjänar att älskas av alla.

Åker egentligen inte till Texas i syfte att fördjupa mig i Adeles återkomst - snarare för att äta bbq, lyssna på Dale Watson och se hockey - men comeback-singeln ”Hello” tycks bli ledmotiv var man än rör sig just nu.

Den skräller i radion redan i taxin till LaGuardia i den tidiga ottan, den ljuder i lobbyn på hotellet när jag kommer fram och den återkommer flera gånger när jag sitter på Stan’s Blue Note och ser New York Mets försmäkta i World Series-finalen mot suve­räna Kansas City Royals på storbildsskärmar väldiga som IMAX-dukar.

Och när jag slår upp tidningar hyllas den på en gång maje­stätiska och intima powerballaden - man får väl använda ett så ruggigt uttryck? - i närmast unisona ordalag.

Inte mig emot.

Tvärtom.

Jag tycker lika mycket om den som alla andra, blir till riktigt djupt berörd när jag verkligen sätter mig ner och lyssnar. Den där rösten alltså ...

Dessutom gläder det mig faktiskt genuint när kritiken och den breda publiken för en gångs skull är helt överens.

Det såg jag som en något högtravande mission under mina drygt 20 år som rockkritiker.

Jag ville att så många som möjligt skulle upptäcka och bli kära i det jag älskade och förstod aldrig värdet i att, som skribent, värna det exklusiva, att sträva efter att få vara en av några få utvalda som ”förstår” en viss artist - eller ännu värre, tappa intresse när fler blir begeistrade i en favorit.

Varför skriver man då för andra människor i en rikstidning?

Det var en triumf när strävsamma Wilmer X till slut slog igenom.

Det var en seger när Kent efter en kort period som indie-fenomen blev störst.

Och japp, när jag läser att Håkan Hellström säljer ut två Ullevi får jag lust att göra en Johnny Drama och utbrista i ett euforiskt ”Victory!”.

Världen blir en bättre plats när det råder någon form av konsensus om sann kvalitet, därom är jag helt över­tygad.

Jag gör mig dock inga illusioner om att endräkten i fallet Adele är annat än temporär. Det finns inflytelserika cyniker som tvärtom är allergiska mot alltför kladdigt samförstånd och när de anlagt moteld brukar en backlash följa per automatik.

Den dramaturgin finns helt enkelt inbyggd i viss sorts populärkultur.

Men så länge ”Hello” nu får regera är jag glad.

Orsaker till extas

ADELE - HELLO (SINGEL)

Jo, hallå du. Och tack.

THE WALK (FILM)

Jag tjatar. Måste ses. I 3D. Man börjar gråta utan att förstå varför.

LARRY DAVIS I SATURDAY NIGHT LIVE (KOMIK)

Bernie Sanders-sketchen är det bästa SNL kunnat skryta med på år.