Drömpaniken är en patetisk plåga
Drömpanik är en sorts förbannelse, att alltid vilja ha mer, att inte titta neråt, att ständigt jämföra sig uppåt.
Utan att ens veta vad drömmen är, egentligen.
Canal Plus startade en ny kanal i veckan, Canal Plus series, bland annat med Tom Hanks och Steven Spielbergs halvmiljardprojekt ”Pacific”.
Mindre anspråksfull var premiären av ”How to make it in America”, men eftersom den är gjord av gänget bakom fullträffen ”Entourage”, däribland Mark Wahlberg, var förhoppningarna stora.
I ”How to make it in America” har ett liknande killgäng inte lyckats ta sig till Hollywood utan är kvar i New York, men temat, förutom manlig vänskap, är detsamma: Att ta sig uppåt. Att lyckas. Att jaga Drömmen.
Ben och Cameron är två snart-30-halvhipsters från andra sidan tunnlarna och broarna som inte lyckats på Manhattan. Paniken växer. Snart måste de kanske ge upp.
Misslyckade försök med design av skateboards och t-shirts har nu bytts ut till att försöka skapa ett jeansmärke. De träffar självaste toppdesignern John Varvatos och fjäskar skamlöst men får dystra besked av hans assistent: ”Ge upp”, innan avsnittet slutar till mästerliga toner av Richard Hells ”Blank generation”.
”Entourage” är betydligt roligare och en mer glamorös serie, ”How to make it in America” borde knappast ens kallas komedi och någon strålande serie är den inte, ännu.
Men den är sevärd för den sätter fingret på en öm och tidstypisk punkt: drömpanik.
Serien är byst med hyfsat framgångsrika människor som sliter, nätverkar och jämför sig med de ännu mer framgångsrika som i sin tur jämför sig med de ännu mer framgångsrika. Och så vidare ända upp till helvetet.
Drömjakten är en mänsklig plåga och ett i-landsproblem av episkt patetiska proportioner. Människor som har det mesta men som aldrig blir nöjda, som tittar uppåt i?stället för på dem som sliter i köttpackningsdistriktet eller som kanske inte har något arbete alls.
Jag är en av dem. De flesta är sådana, väl? Men inte alla. Hur gör ni?
Hur lyckas man, som Jack Nicholson i ”Livet från den ljusa sidan”, konstatera: ”what if this is as good as it gets?” och vara nöjd med det? När slutar vi jaga drömmen, en dröm som dessutom är helt luddig i kanterna, som kanske inte ens finns?
När ska man fånga den här förbannade dagen, njuta av den och inse att drömmen är här, den är redan uppnådd, med råge rent av. När? Hur?
Zen-meditation? Gud? Lobotomi?
Kanske löser sig allt när jag får barn, vilket är strax.