När får vi se film om onda bönder?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-10
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Alla är inte korkade, rika fåntrattar på Stureplan.
Alla är inte godhjärtade, fattiga hjältar på landet.
Folk är folk, komplicerade och olika, överallt.
Apropå överskattningen av Stureplan så är underskattningen minst lika irriterande.
Fördomar och karikatyrer är alltid irriterande. Som på film och tv.
Vischan beskrivs överväldigande ofta i Rosseauskimrande romantiskt ljus. Folk är goda, snälla, rejäla, känsliga och varma på bystan.
Från Lukas Moodyssons ”Fucking Åmål” till Jesper Ganslandts ”Farväl Falkenberg” via varenda bondkomiskt epos av Colin Nutley.
I city, däremot, är alla hopplöst kalla cyniker och ytliga rikingar.
Det är inget svensk fenomen – storstad mot småstad i amerikansk populärkonst är likadan – men alltid lika störande.
Johan Klings splirrans nya film ”Darling” har en snygg ton och många fina stunder, den är skickligt gjord och borde tagit slut exakt när Michael Segerström med ett sorgset ögonkast i en buss skiljs från Michelle Meadows i en bratvagn, men den har också extremt kraftiga drag av Raymond & Maria-artad reklambyråkommunism.
”Darling” är en modern proggfilm där unga överklasstjejer beskrivs som stenblåsta bimbolycksökare och unga glidargrabbar som halvt hopplösa kräk.
Det är ingen slump att vänstervridna recensenter finner attskildringen är realistisk. Det är så de vill se världen. Enkel och tydligt paketerad, de rika mot de fattiga, det ytliga mot det rejäla. Den blåsvarta storstaden mot den rödgula vischa- förorten.
Det vore betydligt roligare att se filmer om goda stekare och onda bönder.
För givetvis är det precis lika sant, och betydligt mer politiskt inkorrekt och provocerande för en genomsnittlig DN-kritiker, och det är där nånstans konst bör börja.
Inte i en klyscha som alla för enkelhetens skull vill ska vara sann men som inte är det.