”Hårdrockens historia” en oas i digitala bruset
Dokumentärserien ”Hårdrockens historia” på SVT är torr.
Humorlös.
Osexig.
Och just därför – alldeles utmärkt.
”Hårdrockens historia” är producerad av vuxna musikkanalen VH1.
Det är minst sagt ett projekt som tar metalhistorien på stort public service-liknande allvar.
Antropologen, filmaren och hårdrockaren Sam Dunn åker kors och tvärs över världen och träffar ett imponerande antal profiler vars hårfästen rockade hårdare förr.
I de tre inledande avsnitten av elva rotar och gräver han försiktigt i genrens rötter med både djup och återhållen entusiasm.
Sam Dunn har träffat de flesta av de viktigaste namnen. Nej, Jimmy Page och Robert Plant från Led Zeppelin syns inte till. Förmodligen för att ingen av dem vill bli förknippad med metal – en svårsammanfattad genre som de hjälpte till att skapa.
Tonen är ibland onödigt övertydlig och förnumstig. Framför allt när Sam Dunn vid upprepade tillfällen kommenterar det som ljuden och bilderna och Bruce Dickinson redan har förklarat.
”Jösses, jag visste inte att heavy metal hade så komplexa rötter”. Eller ”Hm, nu förstår jag verkligen bättre hur jazzen kom att ...”.
Nya och radikala teorier eller oväntade perspektiv får inte heller fått plats ännu. Historiebeskrivningen följer en rak och tydlig grundmall. Det känns som att bläddra i Bonniers gamla rocklexikon.
Yngwie Malmsteen får visa upp en Ferrari och prata Paganini. Jon Lord i Deep Purple välter en Hammond-orgel. Disco tycks, rörande nog, fortfarande vara dödsstöten för alla som är true metal. Vit brittisk bluesrock går inte att lyssna på. I några fantastiska klipp är MC5 tidernas tuffaste band. Och Ted Nugent är helt jäkla hatthylla.
Men jag gillar seriens lågmälda och noggranna och inbjudande pedagogik. Den som tittar kan närma sig ämnet utan några större förkunskaper. Dessutom är det definitivt ont om seriösa och långa dokumentärer där musiker får prata om, spänn fast säkerhetsbältet nu, musik.
”Hårdrockens historia” är en liten oas i ett digitalt brus där alla måste skrika för att höras. Serien behöver inte gapa om sex och droger och... allt det där andra.
Det är intressantare att titta på hur Geezer Butler i Black Sabbath förklarar hur han böjer en bassträng.