Språkets 007 har satt ribban
Med tanke på Ranelid.
Det här var en sketen presskonferens.
Tänk hur han kan larma och dundra och göra sig till när cirkusen börjar på riktigt.
Något säger mig att deltävlingen i Leksand blir en enmanshow.
Det kommer att handla om Ranelid. Björn Ranelid. Det svenska språkets agent 007.
Resten av artisterna kan luta sig tillbaka i en vecka, beställa in något blött och spela Wordfeud med varandra.
Genom att skälla ut en tjomme från SVT:s egen personal på en pliktskyldig presskonferens som inte betyder ett smack fattar Ranelid taktpinnen.
Nu kan han, i ensamt majestät, dirigera sin medverkan i Melodifestivalen 2012 i vilken bisarr riktning som helst.
Frågan är om han förstår vad han har gett sig in på. På presskonferensen lackade han ur på en fråga från en oförarglig plutt.
När tävlingen väl börjar kommer Ranelid utsättas för en helt annan bevakning av helt andra reportrar.
Men han är samtidigt en garanti för att Melodifestivalen 2012 kan bli sevärd. Ja, sevärd. Det har jag aldrig skrivit förr, inte så här tidigt.
Och det beror inte bara på att Charlotte Perrelli planerar att, mer eller mindre diffust, sjunga om sin skilsmässa i Malmö. (Säkert ett utmärkt pr-beslut, en bra melodi skapar inga rubriker.) Eller att Danny hotar med att aldrig ställa upp i tävlingen mer om han inte vinner. (Det har nog Andreas Johnson också lovat sig själv, sin familj och Berit i Köping otaliga gånger, utan resultat.)
Men SVT har fått ett nytt självförtroende och lugn efter Eric Saades tredjeplats i Düsseldorf. Ansträngt nytänkande som kanske var motiverat 2007 är borta. Likaså den hetsiga oron över att hitta en låt som åtminstone kan bli bättre än plats 21 i Europa.
Melodifestivalen verkar, utifrån det som hittills presenterats, ha hittat sin form. Det är en bred och folkkär tävling som inte tar sig själv på så stort allvar – och som egentligen inte har något med den riktiga musikvärlden att göra.
Dessutom ska huvuddelen av programmet vara live. Förinspelade sketcher och annat trams tonas ner.
För manus och regi står Edward af Sillén, som i år har lagt till Tomas Ledins kritikerhyllade krogshow på sitt cv. Förhoppningsvis får Sillén ta ut svängarna och låta Melodifestivalen bli en lika anspråkslös och smart fest som den gaygala han gjorde för några år sen.
Det vore till och med en bättre och större nyhet än Björn Ranelid.