Kamma er, det är omöjligt att tippa

Markus Larsson

Läs Markus Larssons krönika från Andra chansen

Finns bara ett svar:

Tjäna.

I år är andra chansen starkare än ­finalen.

Tjäna, igen.

Två finalister kommer vara lika lyckliga som Lionel Richie efter sändningen.

Det vill säga: de kommer dansa på taket av lycka och skrika ”party” och ”karamu” och ”fiesta” och ”forever” över hela Karlstad.

Men hajken till Friends arena är lite krångligare än vanligt i år. Det är en salig röra där deltagarna, som det hette på Moses tid, får sina fiskar varma.

Det går till så här:

Först sjunger åtta andrahandsval singback i tre minuter var. Inga konstigheter där.

Sedan avslöjas vilka fem som fått flest röster. Inga konstig­heter där heller.

Röstningen fortsätter ett kort tag till och sedan ställs ettan mot ­fyran i en duell. Vem som är etta eller fyra avslöjas naturligtvis ­inte.

Och sedan ställs i sin tur tvåan och trean mot varandra i duell nummer två. Vem är tvåa eller trea vet bara Christer Björkman, typ.

Och femman är förstås en rökt sik.

Till slut, efter fem sorger och fyra bedrövelser och Peter Jöback och turbo­tomtarna i Jedward och 88 stycken Gina Dirawi-skämt går tävlingen i mål. De två sista finalisterna är grillade och klara och färdiga att serveras för den hungriga ­finalpubliken.

Hur det går? Äh, kamma er. Det är omöjligt att säga när ingen, som sagt, vet vem som ställs mot vem. I ett kval som känns starkare än finalen, dessutom.

Eftersom låtarna är släppta borde man kanske kunna utgå från vilka som ligger högst på Itunes-listan för att få en ­liten fingervisning. Men så fungerar inte tävlingens psykologi.

I fjol red Sean Banan in i Andra chansen och kändes, på förhand, som kingen av allt.

Men då reste sig Thorsten Flinck, vars bidrag inte hade registrerats nämnvärt på topplistor och förhandstips, som Greve ­Dracula ur sin krypta och bet bananen av barnens favorit.

Många som röstar under d­irektsändningen köper inte musik på Itunes.

Och analoga tv-tittare verkar dessutom ringa på det som är bäst i stunden, och inget annat.

Före Karlstad var jag över­tygad om att Robin Stjernberg var en given finalkandidat. Men efter genrepet vette fan.

Uträknade Cookies N Beans fullkomligen strålar i rutan, helt överlägsna alla andra. Och när Mattias Andreasson tillfälligt ersätter Tone ­Damli får Erik ­Segerstedts fjösvisa plötsligt ­finallyster.

Då finns det riktig kemi på scen. ”Hello goodbye” är mycket starkare och bättre och modern som homoerotisk bromance-duett.

Inte ett öga är torrt.