Det går inte slå en Jesus i klänning
Publicerad 2014-05-11
Markus Larsson om Conchita Wurst: ”The wiener took it all – och det var vackert”
KÖPENHAMN. Skägget vann.
Och skägg kan betyda så mycket.
I Eurovision Song Contest blev det en regnbågsfärgad och ikonisk symbol mot intolerans och homofobi.
”Conchita, Conchita, Conchita, Conchita...”
De taktfasta hyllningarna exploderar runt mig.
Det är dags att byta tempus på ABBA-ordvitsen.
The wiener took it all.
Till slut stod Conchita Wurst där och reste vinnarpokalen samtidigt som mascaran rann som vattenfall från ansiktet.
Hon tillägnade vinsten till alla som kämpar för frihet och fred, ni vet vilka ni är.
Och sen, med extra mycket känsla och emfas:
– Tillsammans är vi oövervinnliga!
Det obligatoriska och sista segerframträdandet följde därefter.
Och jag upprepar:
Jag har bevakat det här evenemanget sen 2006 och jag har aldrig, aldrig, aldrig upplevt en liknande och kollektiv och stark och uppriktig lycka på plats.
Slutbilden, när Conchita Wurst bugar sig för publiken och de brinnande vingarna slår ut på bildskärmarna för sista gången, kommer vara ikonisk i åratal framöver.
Det finns inget att klaga på.
Årets tre bästa låtar och bidrag och nummer blev också etta, tvåa och trea.
1. Österrike.
2. Nederländerna.
3. Sverige.
Man vill klippa ut det resultatet och spara det på hårddisken eller i byrålådan.
Nederländerna bevisade att subtil countrypop från Nashville har en plats i Eurovision, trots att tävlingen ofta döms ut som en stor och lång cirkusföreställning. Ibland med viss rätt, ibland inte.
Och Sverige fick en hedrande och imponerande tredjeplats.
När det verkligen gällde, när klockan slog för bidrag nummer tretton, gjorde Sanna Nielsen sitt bästa framträdande hittills av ”Undo”.
Hon har drömt om att få representera Sverige i hela sitt liv och hon gjorde det med bravur.
Christer Björkman sa att han jagade de ikoniska bilderna i numret, de som skulle stanna kvar i tittarnas medvetanden.
Och ett annat år, kanske. Ett annat år hade Sanna kanske vunnit.
Men det går inte att slå ett fenomen i ESC.
Och vad kan någonsin vara mer ikoniskt än en artist som ser ut som Jesus? I klänning?
Det sades på förhand att Conchita Wurst var för extrem. Det sades på förhand att hon aldrig skulle få några röster i länder där regimernas värdegrund och styre får medeltiden att kännas liberal. Det sades som vanligt så mycket.
Men de teorierna och den oron brändes till aska när Österrikes bidrag reste sig upp på scen som fågeln Fenix och spände ut fjädrarna.
På ett plan är förklaringen lika enkel som på a,b,c:
Majoriteten av tv-tittarna och jurygrupperna i EBU-området tyckte att Conchita Wurst hade den bästa låten och rösten och framträdandet.
Men hörde ni responsen i arenan? Lyssnade ni? Såg ni tårarna och euforin?
Naturligtvis var det också en protest. Naturligtvis blev det också en symbolhandling mot en europeisk trend där hatet mot främlingar och sexuella minoriteter växer. Naturligtvis tog publiken, framför allt de som är mest utsatta för hatet och hoten, chansen att göra motstånd.
Vissa demonstrerar på gatorna under plakat, andra gör det hemma i soffan med en telefon och fjärrkontroll.
Före sändningen berättade danske programledare och skådespelaren Pilou Asbæk för brittiska dagstidningen Guardian att han ville ha regnbågsflaggan på kavajen, men EBU stoppade honom.
Conchita Wurst är, bara genom att våga vara sig själv, en bättre representant för tävlingens regnbågsfärgade budskap än de fega cementhäckarna i EBU vågar vara.
Wurst bevisar att tävlingens regnbågsfärgade själ allt kommer och ska vara mer Dana International än rock.
Hon såg till att ESC arrangeras hemma i Österrike nästa år. Det är vackert, ironiskt och nödvändigt på många sätt.
Landet besudlas av det fascistiska och främlingsfientliga partiet FPÖ, där Jörg Haider en gång var frontfigur och partiledare.
I dag leds partiet av Heinz-Christian Strache som gjort sig känd för antisemitism och nazisthyllningar.
Han verkar tyvärr fånga tidsandan i Österrike väl. I senaste valet fick partiet obehagligt nog över 20 procent av rösterna.
Och just nu är en dragshowartist med skägg landets mest kända medborgare och ambassadör.
Det är vackert.
Nöjesbladet - Nyheter om kändisar, musik och film |