Kom tebaks, Sillstryparn!
Det är tokiga, tokiga tider.
När fattiga kulturarbetare anses farligare än både Melodifestivalen och ”Farmen” är det galenskap i luften.
Då saknar jag Sillstryparn.
Det var tider det! När Sillstryparn (Ulf Dagebys karaktär) sjöng ”Doing the omoralisk schlagerfestival” på göttebörgska.
Det var hårigt 70-tal, Melodifestivalens ”ogenerade kommersialism” och ”spekulation i dålig smak” ansågs direkt samhällsfarlig.
Den stora utpekade symbolfienden var ABBA, vilket var oturligt. Abba blev ju på alla vis ett lysande popband. Där grävde proggrörelsen sin grav. De breda lagren kan inte förlika sig med människor som inte kan sjunga och samtidigt hånar ”Knowing me, knowing you” eller ”Dancing queen”. Naturligtvis inte, det är ju patetiskt.
Så det blev en rejäl backlash och även Melodifestivalen tvättades ren på kuppen.
Det började hånskrattas åt proggrörelsen som ville förbättra världen. Hahaha, på den tiden ansågs Melodifestivalen FULT! Hohohoho, vilka dårar!
I dag har det gått ännu längre. Att Mello har 80 procent dåliga låtar och att det är ogenerad kommersialism förstår nog alla utom barn, men det gör liksom inget. Det är som det är. Harmlös underhållning bara, inte det största exemplet på samhällets kommersialisering. Folk förtjänar god, bred avkoppling. Så långt är jag med.
Det galna nu är att trots att vi vadar i färdigtuggad pop från multinationella skivbolag, svagsinta kändisromaner, banala hitfilmer, mediokra deckare och lättsam tv-underhållning så räcker det inte. Att ytligheten vunnit över djupet räcker inte.
Motståndet – kulturen – ska också krossas. Trots att kulturarbetarna ligger och kippar efter syre som strömming på torra land. Trots att inte ens klickjagande kultursidor har råd att bry sig om dem längre.
”Ytligheten utgör inget hot”, ”den kulturella snobbismen är en större fara för kulturen än vad Melodifestivalen eller ’Farmen’ är”, skrev till exempel Marcus Birro, förvisso en knäppgök på näst yttersta högerkanten men han får ändå skriva i den liberala ärevördiga tidningen Expressen och hans åsikter fångar en tidsanda.
Alltså: Bildning är farligare än underhållning! Farligare! En jätteläskig kulturelit håller på att förstöra hela landet! Bibliotekarier, litteraturvetare och konstnärer som har ett helvete att försörja sig är farligare än Melodifestivalen med tre miljoner tittare!
Halleluja!
Vi lever i den populistiska galenskapens tid.
Klart att jag saknar Sillstryparn i det läget. Det pyr i mina franska nerver. Kom tébåks, Sillstryparn, allt är förlåtet! ABBA kom ju faktiskt med ”Waterloo” 1974 ”i kläder och plast, lika döda som sillkonserver” och mosade allt som 1968-rörelsen stod för och de sket totalt i Francos fascism.
Veckans ...
BABE. Yohio. Älskar pojkflickan. Den bästa förebild för barn sedan Pippi Långstrump.
FRÅGA. Madonna? Last night I dreamt of San Pedro. Jag saknar Madonna, var är du?
POP-ALBUM. ”Du söker bråk, jag kräver dans”, Linnea Henriksson. Exakt så här hitmodernt borde Melodifestivalen låta men eftersom tävlingen varit så klen så länge vill inte de hetaste artisterna, som Henriksson, vara med. De kommer när de är på väg ner i stället.
DRAMAKOMEDI. ”Nebraska”. Alexander ”Sideways” Paynes bästa film sedan ”About Schmidt”, en ljuvlig skildring av åldrande, girighet och kärlek. Och ett USA där vägarna aldrig tar slut. June Squib, 84, bör ha vunnit en Oscar för Bästa kvinnliga biroll i natt, Jennifer Lawrence spelar trots allt över i ”American hustle”.
SOULROCK-ALBUM. ”English oceans”, Drive-by truckers från Athens, Georgia. USA:s bästa sydstatsrockband, svårare än så är det inte. Men hits saknas. En riktig hit och de skulle bli Tom Petty-stora.
HIPHOP-ALBUM. ”Länge leve vi”, Ison & Fille. Den nya hiphopen är stark nu, då kommer två veteraner och är minst lika starka och lika politiska.
GRÅTROCK-LÅT. ”The world is far away”, Weeping Willows. Ljuvlig comeback från Södermalms stoltheter med denna magnifika Neil Diamond-burgare.
SUG-BARNFILM. ”Tingeling och piratfen”. Har inte sett den. Har bara, liksom alla barn, sett den könsstereotypa affischen; sminkade dockflickor och gullegulltingeling. Tuff match för föräldrar att kämpa mot uppdelningen rosa gulliga flickor och svarta tuffa pojkar när medieindustrin ständigt matar barnen med ridikulösa stereotyper. Var är du nu, Pippi Långstrump?