Edith Piaf får håret på armarna att resa sig
Läs Susanne Nyléns krönika
LONDON. Årets julklapp är en upplevelse.
Otroligt passande.
Mitt hetaste tips är att lägga en flygbiljett till London i paketet.
För att se en liten sparv.
Det börjar redan i taxin. Som alltid är det en upplevelse i sig i det här landet där man kan bli kallad ”love” och ”darling” av äldre män på ett vis som bara känns gulligt.
Den här taxituren till Vaudeville Theatre förvandlas oväntat till en poesistund. Chauffören ser ut som en hippie med stripigt hår som inte tvättats på år och dagar. Han klagar på trafiken och Londons politiker. Jag håller artigt med men suckar inombords.
Så får han veta att vi är från Sverige och svarar ”att då är ni ju ett intelligent folk”. Så berättar mannen, han heter Robin Runciman får jag veta senare, att han är poet och textförfattare. Hans blå ögon fäster min blick i backspegeln när han utantill börjar läsa en lång dikt om finanskrisen. Den heter ”Ta det inte personligt” och är skrämmande mitt i prick.
Men ändå vacker.
Regnet har immat igen rutorna när vi är framme. Jag får hans bok ”Cosmic Revolution of Love” och han får några pund extra i dricks.
Mitt leende på läpparna förvandlas snart till tårar.
När Édith Piaf tar första tonen i pjäsen reser sig håret på armarna. Mitt sällskap blir så berörd att han gråter. På riktigt.
Elena Roger spelar inte Édith Piaf. Hon ÄR Édith Piaf.
Grov i mun när hon nästintill står i rännstenen, magisk när hon sjunger ensam i strålkastarljuset och hjärtskärande i sitt kroppsspråk när hon sitter sönderknarkad i rullstol.
Föreställningen är förmodligen något av det bästa jag sett i hela mitt liv.
Jag har sett filmen ”La vie en rose” men den är ett hån jämfört med denna uppsättning.
En scen kommer jag för evigt bära med mig. Édith Piaf har just mött sitt livs stora kärlek. Boxaren har just vunnit sitt livs match. Medan hon sjunger med sin makalösa stämma rör sig alla andra på scenen i slow motion medan hon rör sig i realtid. Han står med armarna i luften och skriker tyst ut sin glädje. Effekten är ren magi.
Publiken står upp och applåderar.
Édith Piafs livshistoria är så klart tragisk. Men sådana här livsöden är alltid spännande. Exemplen är många på ofantliga talanger som inte kan hantera ett vanligt liv – Janis Joplin, Kurt Cobain, Mozart, George Best, Diego Armando Maradona. Men det är också den sidan som gör historien så fascinerande. Genier balanserar alltid på gränsen. Men de gör avtryck i historien ingen kommer att glömma. De kan överglänsa på det de gör men klarar inte av övriga vardagen.
På sitt sätt.
Och som Édith Piaf sjunger när hon står där och dör på scenen.
Non, je ne regrette rien.