Doris Day jobbade med många av Hollywoods största stjärnor
Jan-Olov Andersson om en underskattad skådespelare
Hon kommer för alltid att förknippas med sin signaturmelodi, ”Que sera, sera (Whatever will be, will be)”.
Men Doris Day, som gick bort i måndags i sviterna av en lunginflammation, 97 år gammal, var också en underskattad skådespelerska.
Man kan förstås diskutera begreppet underskattad. Men faktum var att Doris Day, även när hon stod på toppen av sin karriär som skådespelerska, under 1950- och 1960-talen, aldrig blev särskilt prisad. Filmerna och/eller rollerna ansågs lite lättviktiga.
Först i efterhand har de omvärderats och fått en lite feministisk stämpel, för att hon ofta spelade yrkeskvinnor som inte lät männen behandla henne hur som helst.
Sådant minns ju inte jag. När man samlade på filmisar på 1960-talet, var hon flitigt förekommande.
Superkändis, utan att åtminstone jag som liten grabb förstod varför. Sedan hörde jag ”Que sera, sera (Whatever will be, will be)” på radion och då fick ansiktet från filmisarna en röst.
En tidlös schlagerklassiker, som först blev känd när den var med i Alfred Hitchcock-klassikern ”Mannen som visste för mycket” (1956), med Doris Day och James Stewart i huvudrollerna.
Spelats in av Kikki Danielsson
Låten blev hennes signaturmelodi. Både när hon uppträdde och när hon hade en tv-show på 1960-talet. Den har sedan spelats in på nytt av allt från Sly & the Family Stone till Kikki Danielsson och Johnny Thunders.
Det var som populär- och jazzsångerska hon började karriären i slutet av 1930-talet. En orkesterledare övertalade henne att byta ut efternamnet Kappelhoff mot Day. ”Sentimental journey” blev hennes första världshit, den följdes av många, inklusive hennes signaturmelodi.
Under filmkarriären jobbade hon med och mot många av Hollywoods största. Alfred Hitchcock, James Stewart, James Garner, Cary Grant, Clark Gable, David Niven, Rod Taylor och Rock Hudson. Hon Oscars-nominerades för ”Jag hatar dej, älskling” 1960.
Under de första åren på 1960-talet var hon Hollywoods mest publikdragande skådespelerska i ett antal romantiska komedier.
Nobbade ”Mandomsprovet”
Men tiderna ändrades. Filmerna blev tuffare. Någon kallade henne elakt ”världens äldsta oskuld”.
Hon tackade nej till klassikern ”Mandomsprovet” mot Dustin Hoffman, för hon tyckte filmen var vulgär.
Hon hade ett rörigt privatliv med fyra äktenskap, varav ett där maken blåste henne på massor av pengar, vilket gjorde att hon mot sin vilja gjorde en tv-show i flera år.
Hennes granne i Carmel i Kalifornien, Clint Eastwood, erbjöd henne en comebackroll 2015, men det blev inget av det.
Sedan 1970-talet var hon framför allt väldigt aktiv i en djurrättsorganisation hon grundade.
För två år sedan blev det känt att myndigheterna i födelsestaten Ohio hade fumlat med sina papper. Hon var inte född 1924, utan 1922, och blev plötsligt två år äldre.
– Jag har alltid sagt att ålder bara är en siffra, sa hon då.