Miljardären som skämmer ut alla rockjournalister
Rolling Stone-grundarens uttalande är idiotiskt
PITTSBURGH. Han lär vara god för 700 miljoner dollar, så Jann Wenner kanske rycker på axlarna åt alltihop, men fuck – med sina korkade kommentarer om svarta och kvinnliga artister skämmer den 77-årige Rolling Stone-grundaren ut alla som förknippas med traditionell rockjournalistik.
Det är affärstidningen Forbes som uppskattar Jann Wenners förmögenhet till 700 miljoner dollar – alltså närapå åtta miljarder kronor.
Han blev obscent rik redan när han drev Rolling Stone – det amerikanska magasinet alltså, inte att förväxla med ett visst rockband med nästan identiskt namn – och sprängde sedan Joakim von Ankas kassavalv genom att sälja det som då var ett regelrätt tidningsimperium 2019.
Sådana pengar slet vi som jobbade på Pop på 90-talet inte ihop åt Andres Lokko, vår chefredaktör och grundare, och det ber jag om ursäkt för. Han var mer värd den sortens belöning.
För han skämde inte ut oss allihop. Det gör Wenner när han inför utgivningen av en färsk intervjubok med vad han kallar rockmusikens ”masters” kläcker ur sig att han bara inkluderat gamla samtal med äldre vita män – ja, the usual suspects; Jagger, Springsteen, Dylan, Bono, Lennon, Pete Townsend och, jösses, Jerry Garcia – för att inga svarta och/eller kvinnliga artister är kapabla att formulera lika avancerade tankar om den musik de skapat.
Det är ett idiotiskt uttalande som genljuder av både rasism och misogyni och har så lite med faktiska omständigheter att göra att det kliar av irritation i hårbotten. Väck mig i svinottan och jag kan sömndrucken rabbla otaliga kvinnliga och svarta artister – unga såväl som gamla och alltjämt levande – i stånd att uttrycka sig lika stringent om det Wenner kallar ”rockens filosofi” som någonsin Bono.
Men den gamle hippien lyckas ju förolämpa även de som figurerar i boken. De har alla uttryckt sin djupa beundran för, och influerats kraftigt av, svarta mästare inom blues och r’n’b och soul av bägge kön och vill garanterat inte syltas in i ett dylikt narrativ.
Det vill inte jag heller, men så upplever jag, på mitt i sammanhanget obetydliga plan, att det blir. Det finns, historiskt inte helt utan fog, fördomar om att rockkritiker av den typ jag varit står för just den både reaktionära och slappa syn Wenner vädrar och de fördomarna stärks förstås ytterligare med den här sortens haverier.
Fortsättningsvis får Jann Wenner – rockismens självgode grindvakt – gärna ägna sig åt sina miljoner och i övrigt hålla truten.
ORSAKER TILL EXTAS
•Stop making sense (Film)
– Den restaurerade 4K-versionen av världens näst bästa konsertfilm är en sann knockout.
•Dave Gahan/The Jeffrey Lee Pierce Sessions Project – Mother of earth (Singel)
– Ingen sjunger blues som Dave Gahan, höll jag på att säga. Men han är i alla fall väldigt bra i denna Jeffrey Lee Pierce-cover.
•Selena Gomez – Single soon (Singel)
– Nej, inte bara en protest mot Jann Wennerismen…det här är en riktigt rungande popdänga.