Snyggt skicklig uppsättning av sval musikal om singellivet
Uppdaterad 2024-09-01 | Publicerad 2024-08-31
Company
Regi Maria Sid, med Frida Modén Treichel, Helen Sjöholm/Gunilla Backman, Linda Olsson, Rennie Mirro, Rolf Lydahl, Lisette T Pagler, Robert Fux, Sara Jangfeldt, Lucas Krüger, John Alexander Eriksson, Olof Åhman, David Alvefjord.
Lätt att bli imponerad av uppsättningen. Svårt att bli berörd av musikalen.
”Company” är en oromantisk komedi om äktenskapet. Ensamstående Bobbie fyller 35 och grubblar över vännernas nerviga förhållanden. Slösande sångnummer cirklar runt singellivets sorg och sötma.
”Company” har ingen intrig. Spridda nedslag cirklar kring Bobbies födelsedag och hennes iakttagelser av vännernas samliv som prövade par. Några är gifta och har olika strategier för att överleva. Några ska skiljas, några har barn, några förbereder bröllop. Frida Modén Treichel är mycket bra i huvudrollen som Bobbie och på scen nästan hela tiden.
De andra rollerna är mindre, men paren har i stort sett varsin scen att visa upp sig i. Helen Sjöholm spelar den åldersmässigt mogna Joanne på premiären, med ett berusat paradnummer där hon skålar för alla kvinnor med tomma liv som försöker luncha bort tristessen. Makarna Sarah (Sara Jangfeldt) och Harry (Rennie Mirro) har olika missbruksproblem som de försöker brotta ner i ett kul fysiskt kampsportsnummer.
När Stephen Sondheims ”Company” hade premiär 1970 hette huvudpersonen Robert. Då kändes det kanske mer nytt att dissekera förhållanden och äktenskap på det här viset. ”Company” gjorde för musikaler vad Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” gjorde för tv-serier. Men drygt 50 år senare känns besattheten av giftermål rätt gammaldags och trött.
Musikalen har dock piggats upp. 2018 bearbetade brittiska regissören Marianne Elliott om ”Company” till den här versionen. Robert har blivit Bobbie, och vi får hastigt möta hennes träffar med Andy, P.J och Theo istället för April, Martha och Kathy som dejterna hette förr. Paret som ska gifta sig är nu Paul och Jamie, istället för Paul och Amy. Robert Fux som Jamie gör en underhållande sketch av Jamies teatraliska tvekan inför vigseln.
Det är mycket ångest. Mycket analyserande och resonerande. Det är New York, det är stress och rastlöshet. Många avancerade ackord, sångtexterna bubblar över av ord. Aforismer trängs med cynismer. Calle Norlén har skickligt försvenskat originalets ordfyrverkeri.
Allt är så duktigt. De musikaliska arren. Sångstämmorna. Dansnumret ”Tick-tock” där den biologiska klockan bultar obönhörligt och Bobbie får syner av vad en gravid framtid kan innebära. Flera sevärda enskildheter och starka prestationer. Maria Sids uppsättning är bättre än musikalen, som inte låter oss känna figurerna.
Vem oroar sig för en 35-åring som verkar leva ett gott liv? Med en massa relationer av olika sort, men som just nu är singel, Oavsett om 35-åringen heter Robert eller Bobbie. ”Company” består av skickliga låtar kring ett problem få bryr sig om. Som inte ens musikalen försöker hitta en lösning på.
Himmelska harmonier om disharmoniska relationer. Som Lasse Holm brukar säga: ”E’ de’ det här du kallar kärlek?” Många sånger för en enda stackars singel.
