En underbar ljudexplosion
Publicerad 2013-06-15
My Bloody Valentine väckte Hultsfred till liv
Till slut går lavinen.
My Bloody Valentines feedback börjar låta som turbinmotorer.
Ljudet får nästan ögonen att tåras och tänderna att spricka.
SSSSSSSSSSCCHHHHHPLASSSHOOOOOOOEEEEEERRRRRRRSSSSSCCCHH ...
Soundet kan egentligen inte återges i skrift. Men i så fall måste det beskrivas i VERSALER.
När My Bloody Valentine, ledda av en lila Kevin Shields som på avstånd börjar likna Göran Greider, slår på efterbrännkammaren i ”You made me realise” måste jag för första gången på flera år använda öronproppar.
Det massiva ljudet känns som analog lava.
En lång och spenslig man misstänkt lik Erlend Øye från norska Kings Of Convenience börjar garva och skyndar bort med fingrarna i öronen. Och kommunens ljudkontrollanter ser bistra ut när de studerar sin decibelmätare.
My Bloody Valentine har legat i dvala. I år släppte de, som från ingenstans, nya albumet ”mbv”. Det har gått 22 år mellan ”mbv” och förra skivan ”Loveless” och ändå verkar tiden ha stått stilla.
Ingen har lyckats kopiera bandets vackra oväsen. Det lever sitt eget liv. Och eftersom ingen gör samma sak som My Bloody Valentine är det svårt att anklaga dem för shoegazer-nostalgi. Bandet som en gång bildades i Dublin tog bara en ovanligt lång paus.
Förutsättningarna kunde ha varit bättre. Solsken? Och en oväntat låg volym i början? Relevanta frågor.
Men annars lever den timslånga konserten upp till förväntningarna. Medlemmarna lyfter aldrig blicken från skorna. Ingen hör vad de sjunger. Tre gitarrer tjuter och mullrar som om de var fyrtio stycken. Det är rätt underbart.
Jag hinner även stjäla några minuter av brittiska Savages, som olyckligt nog krockar med My Bloody Valentine. Sångerskan Jehnny Beth gestaltar gruppens postpunkiga rockskrammel perfekt. Fransyskan är som en ung huligan med PJ Harveys röst. Hon verkar vara beredd att slåss för varje ord.
Beth utstrålar samma våldsamma ”are you talking to me?”-attityd som frontmannen Alex Turner gjorde när Arctic Monkeys skivdebuterade 2006. Hon är allt som han inte är just i dag.
Arctic Monkeys låter fortfarande som om någon har blandat Libertines med en sportdryck. Men Libertines gjorde betydligt fler bra låtar på två album än The Monkeys lyckats göra på fyra.
Kvartetten från Sheffield tar det inte vidare. Nästan allt de gör på scen eller skiva hamnar fortfarande i skuggan av ”I bet you look good on the dance floor”.
Och hur malplacerande är Portishead på en festival där medelåldern verkar vara yngre än skivan ”Dummy”? Inte många tittar.
Men de som väljer bort pömsiga beats från Bristol missar ändå inte mycket.
Bandets agentsoul är vrålsnyggt förpackad men åldras inte väl. Ibland är låtarna så långsamma och händelsefattiga att det känns som om man hinner spela tre set tennis innan de slutar. På grus.
Konserterna
My Bloody Valentine
Blue stage, Hultsfred Stockholm
Arctic Monkeys
Green stage, Hultsfred Stockholm
Portishead
Blue stage, Hultsfred Stockholm