Halvfärdigt som ger ett grymt sug
Publicerad 2013-02-04
Jan-Olov Andersson tjuvkikar på Persbrandts och Vikanders nya filmer
Två icke färdiga filmer kan också vara en bioupplevelse.
Work-in-progress-seminarierna med förhandsavsnitt ur ”Mig äger ingen” med Mikael Persbrandt och ”Hotell” med Alicia Vikander gav mer än mersmak.
Det är naturligtvis inte riskfritt att prata om och speciellt visa filmscener som inte är färdiga. Bilderna är inte färgkorrigerade, ljudet inte mixat, det är provisorisk musik.
Men de inblandade verkar inte oroliga.
– Mikael Persbrandts ömma porträtt av en pappa, det är det absolut bästa han har gjort, även om det nu kan låta lite dumt att jag som har gjort filmen påstår det, säger regissören Kjell-Åke Andersson.
– Du såg väl på reaktionerna, sa Alicia Vikander, efter att publiken både hade ställt nyfikna frågor, skrattat och applåderat åt scenerna i ”Hotell”, Lisa Langseths andra film efter ”Till det som är vackert” (2009), filmen som totalt förändrade livet för just Alicia Vikander.
– Det kommer jag förstås alltid att vara tacksam för. Jag läste manuset till ”Hotell” som vän till Lisa, men blev helt förälskad i historien och ville förstås vara med, säger Alicia, också här för galapremiären av ”Anna Karenina”, hennes utländska storfilm, med premiär 15 februari.
Minst en halv miljon har läst Åsa Linderborgs självbiografiska roman om sin uppväxt med en alkoholiserad arbetare i Västerås. Många har sina egna filmbilder rullande i skallen. Under visningen av ”Mig äger ingen”-scenerna frågade också en i publiken varför de hade lagt till en scen som inte finns med i boken.
– Åsa gav mig förtroendet att göra filmen. Men jag kan ju inte göra en film där hon står och prickar av boken, scen för scen, sa Kjell-Åke, som erkände att han dock är nervös inför att visa filmen för henne.
Så … hur verkar det då?
Mikael Persbrandt imponerar som pappan i ”Mig äger ingen”. Utstrålar precis den blandning av bitterhet, stolthet, förtvivlan och ilska över klassklyftorna som i boken.
”Hotell” handlar om några personer som tröttnar på den gruppterapi de går i och bestämmer sig för att resa runt, bo på hotell och hitta sina bättre jag. En lätt bisarr idé, men ett par scener vi fick se visar att David Dencik här får utlopp för sin komiska ådra till 150 procent.
Jag blev grymt sugen på båda filmerna.
Sverigepremiär i höst.
Förhoppningsvis via Cannes- eller Venedig-festivalerna.