Paul får mig att tro på kärleken

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Fredrik Virtanen slår fast vem som är inne och ute i nöjesvärlden

Jag överväger dagligen att gå från romantiker till kallhamrad praktiker och gifta mig av rena trivselskäl.

Men då tänker jag på Paul McCartney, denne idiotiske kärlekssångsdåre, och återfår tron på kärleken.

"Silly love songs" med Wings är en mästerlig softdiskopopsång från 1976.

Paul McCartney skrev den som ett svar mot cyniker och politiska John Lennon-anhängare som menade att fåniga kärleksvisor var Maccans enda bidrag till The Beatles storhet.

Nu har Sir Paul gjort hela sitt liv till en fånig kärlekssång.

Kära fru Linda dog ju och sommaren 2002 gifte sig den 60-årige rockikonen med Heather Mills, en enbent, 34-årig före detta nakenmodell.

McCartney är världens rikaste rockstjärna, värd i runda slängar 12 miljarder kronor, enligt BBC. Ändå skrev han inget äktenskapsförord.

Det är så oerhört vackert att hjärtat blossar.

Och så oerhört idiotiskt att hjärnan smälter.

Hans advokater borde få sparken, hans eventuella gurus också. Och kanske framför allt hans gräs-langare.

För självfallet inträffade det som händer så ofta men som ingen tror ska hända just dem. Att kärleken blir en infektion.

Heather Mills visade sig inte vara en enbent landmineängel, vilket rörande nog den puerile Paul verkade tro så sent som i våras när han sa att Heather inte gift sig för hans pengar. Ack så fel han hade.

Heather visade sig vara en simpel golddigger. Hon ansåg att det hyggligt flotta erbjudandet på 412 miljoner kronor inte var tillräckligt. Hon vill ha mycket, mycket mer. Helst en nolla till efter den där summan.

Mamman till deras barn drar sig inte ens för att svärta ner den brittiska national-ikonens förr så gigantiska gloria genom att påstå att Paul misshandlade henne, samt förbjöd henne att ha potta under sängen (han ville inte att hemmet skulle "kännas som ett ålderdomshem").

En mycket sjaskig historia.

Paul må nu framstå som en dåre, men jag älskar honom mer än när jag hörde "The swan" första gången. Inte för påstått våld, pott-uttalanden eller drogbruk, men för hans dåraktiga tro på kärleken.

Den kalle John Lennon hade aldrig varit så romantiskt korkad att han hade gift sig med en fattiglapp utan äktenskapsförord. Och så skrev Lennon heller aldrig underbart söta kärlekssånger - och var inte den störste i Beatles. Det är Paul.

Veckans

Fredrik Virtanen