Lika briljant tv som tidigare år
Publicerad 2012-04-16
Ny säsong, nya mästare, nytt upplägg.
Det ska erkännas att jag var lite skeptisk till alltihop men efter att ha sett premiärprogrammet finns det bara ett frågetecken kvar.
Hur kunde jag vara så dum i huvudet?
Det kan ju lätt bli så med underhållningsteve.
Att serier urlakas och stagnerar, tappar färg och tittare och till slut skrotas helt.
Eller hamnar i TV4:s tablå med Paolo Roberto som programledare.
Efter en säsong med Ingemar Stenmark-mystik, pantertanten Evy Palm, Anders ”Ge mig syrgas” Limpar i speedos och bumbibjörnen Pekka Lindmark var jag lite rädd att ”Mästarnas mästare” skulle gå samma öde till mötes.
Inte fasen går det att toppa det startfältet?
Eller bjuda på starkare ingredienser?
Svaret är nej.
Men det går att tangera det.
Som vanligt slogs jag av vilken briljant programidé vi har att göra med här.
”Mästarnas mästare” är inte bara ett facit på hur många fina idrottsmän och idrottskvinnor vi har fostrat – det är även ett kvitto på hur mycket idrotten, deras prestationer och de minnesvärda ögonblicken betyder för oss.
Tårarna föll när jag fick se tillbaka på Håkan Loobs karriär.
Håret reste sig på armarna när jag hörde Katarina Hultlings starka ”stenen ligger kvar – jag tror jag smäller av”-referat från curlingfinalen i OS 2010.
Det är inte många ”underhållningsprogram” som lockar fram de känslorna i mig.
De bästa tävlingsmomenten finns kvar, nya har tillkommit, de tänder vinnarskallar och väcker insomnade tävlingsdjävular till liv.
Det är som att vrida på en kran.
Gunnar Larsson, snart 61, var väl det tydligaste exemplet på det i premiärprogrammet.
Han ylade sig genom ytterligare ett par sekunder i jägarställning och de ungerska bönderna måste trott att det var en laglös Pustan-cowboy som kom ridande över slätten.
Magnus Wislander var precis så stor, full-i-fan och sladdrigt kärleksfull som jag hoppades att han skulle vara.
Håkan Loob var varm, Linda Haglund mystisk, Annichen Kringstad överraskande härlig och Anna LeMoine charmig.
Jag längtar redan till nästa söndag.
LEIFBYS
... LÄCKRASTE
Jag vet inte hur många gånger jag har sett Håkan Loobs bakom-ryggen-passning till Tomas Sandström. Jag vet bara att jag kan se det hur många gånger som helst. Målet blir vackrare och vackrare, håret på armarna rätar bara på sig mer och mer, för varje gång jag ser det.
... LAVETT
På förhand trodde jag inte att Annichen Kringstad och Gunnar Larsson skulle tillföra så mycket. Jag trodde att de hade blivit gamla, bekväma och kanske lite sura. En idiotisk och fördomsfull fundering visade det sig. Nu vill jag bara träffa dem igen.