Vildsint och hård buskis

Jan-Olov Andersson

I Rock of Ages får många tid att glänsa

Klyschig intrig. Töntig ­pudelrock.

En snygg produktion, en duktig ensemble och Per Andersson som komisk motor, lyfter hårdrocks­musikalen ”Rock of ages” till mer än den borde vara.

Betyget har sänkts ett plus jämfört med föreställningen på Chinateatern i Stockholm.

I flera roller har nya skådespelare tagit över.

Strunt samma vilka. Jag såg aldrig showen i Stockholm.

Allt från 1980-talet

Betygsskillnaderna ­beror nog till rätt stor del på att den recensenten – Joacim Persson – lever och ­andas hårdrock, medan jag tycker genren dog när Thin Lizzy-ledaren Phil Lynott ­somnade in 1986. Om inte förr.

Vi är dock rörande överens om att Bruno Mitsogiannikis är föreställningens musikaliska stjärna.

Han spelar en av två ungdomar – den andra är en ung tjej (Elin Bemark) – som kommer till 1980-talets Los Angeles med artistdrömmar.

De får jobb på en nedläggningshotad rockklubb. Det blir kärleksförvecklingar. Och alltihop berättas genom välkända hårdrocksrefränger från 1980-talet.

Tre timmar lång

Även vi som inte gillar dem, kan dem.

Första akten är seg. Där Hollywood-filmen från 2012 skickligt koncentrerade intrigen, drar man här ut på den.

Showen är nästan tre timmar med paus. Hårdrockare har sällan haft vett att sätta punkt.

Tas ett steg till

Även om det fortfarande är hårdrocksbuskis, är ­andra akten betydligt bättre.

De flesta får chans att glänsa i några nummer.

Förstår dock inte varför man anlitat duktiga Christopher Wollter – bioaktuell i ”Återträffen” och med många stora musikalroller bakom sig – till att göra så lite.

Edward af Silléns försvenskning är smart.

Per Andersson i rollen som berättaren tar alltihop ett steg till med sjukt galna och vildsinta improvisationer.