Prince ritade om popmusikens kartor
Frågan är om pophistorien har skådat en lika multibegåvad artist som Prince.
Under en karriär som sträckte sig över fem decennier ritade han om en hel rad av popmusikens viktigaste kartor.
Bara minuter efter att dödsbeskedet hade nått världen skrev den brittiske journalisten Tony Parsons följande på Twitter:
”Prince dansade som Fred Astaire, spelade gitarr som Hendrix, skrev lika bra låtar som Dylan och rev lika många barriärer som Bowie.”
En lika skicklig som korrekt 140-teckenssammanfattning av en karriär som på väldigt många sätt var exceptionell.
Prince Rogers Nelson från Minneapolis i Minnesota föddes den 7 juni 1958. Hans mor Mattie Della Shaw var jazzsångerska och hans far John L Nelson pianist och låtskrivare med artistnamnet Prince Rogers.
Började som sjuåring
Redan som sjuåring skrev Prince sin första låt, ”Funk machine”, på pappans piano. Influensen från James Brown var uppenbar, och något som skulle komma att prägla hela Princes karriär.
I high school hade Prince sitt första band Grand Central, ihop med kompisarna André Cymone och Morris Day, som båda skulle komma att spela betydande musikaliska roller i Princes karriär. Redan när bandet bytte namn till Champagne och började skriva egna låtar lades grunden till den öppna, eklektiska syn på musik som senare kom att bli så karakteristisk för Prince.
I ett tidigt 70-tal där gränserna mellan svart och vit popkultur var betydligt skarpare än i dag blandade Champagne influenser från Sly & The Family Stone och Miles Davis med Carlos Santanas latinrock och Todd Rundgrens säregna pop.
Första albumet kom 1978
Efter en tid med bandet 94 East, där Prince fick möjlighet att spela in i egna låtar i studio, skaffade han blott 17 år gammal en manager, med ambitionen att få göra skivor som soloartist.
Snart hade Prince kontrakt på tre album och att skivbolaget redan då greppade sin unge artists begåvning var uppenbart. Han fick total artistisk kontroll och förlagsrättigheterna till alla sina inspelningar, en sällsynt bra deal.
I april 1978 släppte den ännu inte 20 år fyllda Prince debutalbumet ”For you”, där han förutom att skriva, producera och arrangera låtarna även spelade samtliga instrument.
Skivan innehöll Princes första mindre hit, ”Soft and wet”, och redan här finns väldigt stora delar av både det unika Prince-soundet på plats – den unika mix som ofta lyckas vara soul, funk, pop och rock på samma gång – men också den klassiska Prince-falsetten som sjöng med en smart och personlig twist om kärlek och sex. Visuellt spelade Prince redan på det androgyna, en influens från Little Richard men också från David Bowie.
Förband till Rolling Stones
Ett större genombrott kom med albumet ”Prince” året därpå, som sålde platina och innehöll miljonsäljaren ”I wanna be your lover”.
Tidiga 80-talsalbumen ”Dirty mind” och ”Controversy” väckte visst rabalder för sina sexuellt utmanande texter (det är på ”Controversy” vi hittar ”Jack u off”, som Robyn gjorde en uppmärksammad cover på långt senare) och via förbandsturnéer till bland andra Rolling Stones började Prince på allvar bygga upp sitt rykte som en extraordinär liveartist.
I höjd med 1982 års dubbelalbum ”1999” började Prince kalla sitt kompband The Revolution. Tillsammans med Michael Jacksons ”Billie Jean” blev singeln ”Little red Corvette” den första video av en färgad artist som fick heavy rotation på MTV.
1984 blev han superstjärna
Men det var 1984 som superstjärnan Prince föddes. Med albumet ”Purple rain” slutade han vara en enmansorkester i studion och lät bandet ta plats. Den klassiska titellåten är en livetagning från en klubb i Minneapolis (en video med den hisnande fullängdsversionen brukar komma och gå på Youtube, väl värd att se om ni hittar den) och det är på den här plattan han verkligen suddar ut gränserna mellan genrer och presenterar något som bäst bara beskrivs som ”Prince-musik”. Tidstypiska synthar och trummaskiner släpps in och musiken drar längre än någonsin åt pop och rock i singelhits som ”Let’s go crazy” och ”When doves cry”.
Till dags dato har ”Purple rain” sålt i över 22 miljoner exemplar.
För att verkligen sälja in entertainern Prince föddes idén om en långfilm med samma namn, där Prince spelar sitt alter ego ”The Kid” men där det till stor del handlar om att visa upp Prince & The Revolution på scen.
Bandet splittras
Efter ”Purple rain” rullade framgångarna bara vidare med det psykedeliskt anstrukna abumet ”Around the world in a day”, som innehöll hiten ”Raspberry beret” och ”Parade”, där minimalistfunkiga klassikern ”Kiss” fanns med.
”Parade utgjorde även soundtracket till Princes andra långfilm, ”Under the cherry moon”, en lågbudgetrulle som bland annat blev nominerad till ”sämsta film” på Stinkers Bad Movie Awards.
I samma veva splittrade Prince The Revolution och samlade ihop en delvis ny skara musiker inför det som skulle bli vad många kritiker håller som hans artistiska höjdpunkt: 1987 års dubbel ”Sign o’ the times”.
Här finns nummer som titellåten, ”If I was your girlfriend”, ”U got the look” och ”Starfish and coffee”, själva essensen av den självklart funkiga, själfullt poppiga, sjudande känslosamma och genialiskt musikaliska blandning som har givit Prince en nästan övermänsklig aura.
Tre magiska majkvällar på Hovet
Åtskilliga av de lyckliga som såg ”Sign o’ the times”-turnén någon av de tre majkvällarna på Hovet i Stockholm samma år hävdar fortfarande att de aldrig har upplevt något bättre.
Efter ”Sign o’ the times” och den snabbt tillverkade uppföljaren ”Lovesexy” blev Prince-projekten yvigare, fler, mer excentriska och svårare att hålla koll på. I sin Paisley Park-studio spelade han in gränslösa mängder musik i olika stilar till otaliga album varav åtskilliga förblev outgivna gavs ut flera år senare eller sipprade ut på bootlegs. Han gjorde filmen ”Graffiti bridge” och musik till Tim Burtons ”Batman”-film.
1991 års ”Diamonds and pearls”, med nya bandet New Power Generation, innehöll hits som den softa titellåten och sexigt egensinniga ”Cream” och ”Gett off”.
Året därpå kom ett album vars titel var en symbol (allmänt kallad ”Love symbol”). Senare tog Prince det hela ett steg längre och gjorde symbolen till sitt nya namn. I brist på symboler kallade medierna honom för The Artist Formerly Known As Prince. En tvist med skivbolaget Warner ledde till en serie album som gavs ut på egna bolaget NPG.
Jackson, Madonna – och Prince
Efter att hans gamla förlagskontrakt hade gått ut började Prince åter kalla sig Prince i maj 2000.
2000-talet kom att handla om musik distribuerad via internet, upphovsrättsstrider, ett flertal mer eller mindre diffust utgivna skivor av varierande kvalitet, en hyllad Super Bowl-spelning 2007, en rad tokhyllade turnéer, däribland den som tog Prince till den magiska konserten på Way Out West 2011 (några håller den rent av högre än Hovet 1987).
2010 utnämnde magasinet Time Prince till en av de hundra mest inflytelserika människorna i världen.
Det var ingen överdrift. Prince är en av de allra mest betydande influenserna för den moderna popmusiken. Han är där uppe med Madonna och Michael Jackson och alla som velat vara både fonky och entertainers på en scen har influerats av honom.
Och musikaliskt förtjänar Prince de facto ett ännu större erkännande än han redan har fått. För hur erkänd Prince är som låtskrivare och sångare glöms den monumentala vidden av hans musikalitet alltjämt bort emellanåt, inte minst av den mer rrockpräglade delen av musikvärlden.
Som Eric Clapton sa:
– Hur det är att vara världens bäste gitarrist? Jag har ingen aning, fråga Prince.