Låten som kan rädda Rolandz
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-10-05
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jonas Inde mejlar mig Rolandz räddning.
En magisk, bisarr dansbandslåt som heter ”Pang pang” – men Robert Gustafsson vill inte spela in den, gnäller Killingkollegan.
Gör det, Robert. Rädda Rolandz.
”Pang pang! Jag är död, jag, jag drömmer svett och stål, jag drömmer alkohol.
Pang pang! Jag är död. Du är mitt kött och blod, du är min syndaflod”.
I Jonas Indes tappning är Robert Gustafssons karaktär Roland Järverup en passiv-aggressiv tokman som både tigger om kärlek och hotar med mord/självmord. Samt är galopperande kåt.
Att ”Allt flyter”-skådespelaren och ex-Killingen kan skriva vet alla som läste boken ”Too fast for love” om en resa från ångest och skam genom Amerika med tecknaren Martin Kellerman.
Jag är full av beundran för Jonas Inde. Han är en människa. Ibland mer dyster än de flesta.
I andra stunder är han roligast i Sverige.
Så döm om min glädje när det en kyligt värdelös oktoberdag dyker upp ett trevligt mejl med en mp3-fil från herr Inde. Det är för sådana mejl som mejl uppfanns.
Anledningen är min krönika i somras när jag undrade vad Robert Gustafsson egentligen höll på med i det märkligt usla dansbandsprojektet Rolandz.
Det vet jag inte än. Men Inde har en bra idé. En låt till Rolandz som han skrivit ihop med två musiker och spelat in proffsigt på en demo där han sjunger själv.
Speciellt raden ”Jag drömmer svett och stål, jag drömmer alkohol” har demoniska djup och en hook som skulle duga för Melodifestivalen.
Annars är låten käck, svart, underlig, klyschig och konstnärlig samtidigt. Den går från ljuslätt ironi till svartaste avlopp via skadad humor.
”Pang pang” kan vara världens första dansbandsminiopera och Jonas Inde kan bli Rolandz räddning.
Men Robert Gustafsson är inte så sugen att spela in den till sin Rolandz-skiva, mejlar Inde. Det blev rent av dålig stämning mellan dem i somras.
– När Robert inte knäböjde inför låtarnas odiskutabla kaliber så blev jag ... en jobbig jävel. Kanske är vi numera fiender för livet, jag vet inte, skriver han.
”Pang pang” har odiskutabel kaliber. Det borde ju Sveriges roligaste man inse. Den påminner om M.A Numminen. Den är konst. Den är rolig. Den är sjuk. Den är en hit.
”Jag skjuter skarpa skott, du blir ett minne blott. Vad är kärlek, vad är brott?”. ”Kanske är jag för passiv, nej jag är inte aggressiv, men jag älskar vilda bär”, sjunger Inde på demon.
Älskar. Vilda. Bär. Hej bisarrfest.
Gustafssons har möjlighet att, äntligen, göra något stort och begripligt av risiga Rolandz. ”Pang pang” kan bli dansbandsmusikens forntid, nutid och framtid.