Får "Paradise hotel" att likna ett konfirmationsläger
Nöjesbladets Martin Söderström om skandalserien "Jersey Shore"
Det är serien som får ”Paradise hotel” att likna ett konfirmationsläger.
Det är också tv när det är som allra dummast.
Och just därför är det helt oemotståndligt.
Hade bara en vag aning om vad guidos var.
Hade endast sett några webbklipp på råbiffiga italienskamerikanska män med skottsäkert hår och putiga munnar kladdiga av läppglans.
Plötsligt började ordet förekomma i samma mening som MTV och ”Jersey Shore”.
Det tog inte ens tre avsnitt innan jag febrigt började yra för vänner och kollegor om ”fantastisk tv” och ”den ultimata dokusåpan”.
Och för en gångs skull menade jag varenda ord.
Vid det här laget vet ni ju vad dealen är.
Ett gäng pilska ungdomar ska tillbringa sommaren i ett hus vid havet. De kallar sig guidos, ett sedan länge använt glåpord om italienskättade amerikaner från klasstrappans lägre regioner.
Men i stället för att nedslås har de omfamnat begreppet och hänger sig med aggressiv entusiasm åt allt de hånas för:
Festa, ragga, sola solarium, pumpa skrot och dansa till knashård bonndisco.
Killarna har frisyrer så gravitationsföraktande att de ser ut att vara doppade i superlim och sportar kroppar så gympumpade att magmusklerna ligger som nitiskt plöjda sovjetåkrar längs bålen.
Tjejerna bär kjolar så korta att de lika gärna hade kunnat vara skärp och de raggar på guidosnubbar med en sådan bestämdhet att de framstår som målsökande push up-missiler.
Det är tv när den är som allra dummast – och det är samtidigt helt oemotståndligt.
Trots att serien konstant bökar runt i trashgenrens allra skräpigaste hörn tippar den aldrig över.
Trots att ”Jersey shore” bygger hela sin existens på kåthet, ragg, fylla, sex och slagsmål landar man aldrig i samma genomcyniska och iskalla gegg som, säg, svenska ”Paradise hotel”.
För att ”Jersey shore” har hjärta.
Realitygenren har ju alltid utgivit sig för att vara dokumentär, men med åren lärde sig alla deltagande regelverket. Lärde sig spela rollen som karikatyrer på sig själva. Visste vad som krävdes för att få rubriker och dyrbara tv-minuter.
De åtta kidsen i ”Jersey shore” skiter i allt det där.
De har en sommar att fånga och så många ragg som möjligt att släpa hem till bubbelpoolen. Allt snack om att ”vara sig själv” och göra ”bra tv” som annars förpestar så gott som alla dokusåpor kunde de inte bry sig mindre om.
Även om serien garanterat är hårdklippt och minutiöst redigerad så känns den äkta.
Man tvivlar aldrig på att det är riktiga människor man ser framför sig, och hur de än beter sig så är det omöjligt att inte älska dem. Med fel, med brister och hud så solariebränd att den mest liknar pergament.