Nu förstår jag prettomänniskorna

Jag surfar in på Jonas Gardells hemsida. Jag möts av en bild på Gardell själv. Svartvit och lite Malou von Sivers-softad, ni vet.

Han sitter uppkrupen mot en vägg, barfota i en smoking. Han är kraftigt ljussatt från ovan, som om Gud låter sitt ansikte lysa över honom. Han blickar in i kameran med det sårade och lite lätt skrämda ansiktsuttryck som man annars bara ser hos hundar som man just klappat till på nosen. Det är en magnifikt pretentiös bild.

Jag reagerar nästan fysiskt på den här typen av strunt. Jag har en prettoradar som ger utslag varhelst självälskande av det där slaget visar sitt fula ansikte. Och varje gång jag upptäcker det slår jag tillbaka med full kraft.

Jag hånar prettomänniskorna i krönikor, i radio och på webben. Så har det alltid varit.

Jag har raljerat kring Ronnie Sandahls självbild och det faktum att han understundom jämför sig med Hemingway.

Jag har hånat Björn Ranelids utstuderade scarfar och Stefan Sauks ständiga teoretiserande kring sin egen genialitet. Jag har alltid avskytt människor som gått på myten om sig själva. Människor som tar sig själva på fullaste allvar.

Men så blir jag uppläxad på ett mycket intressant sätt av den mest pretentiösa av alla i det här landet – Marcus Birro.

I ett blogginlägg skriver han, apropå mig: ”Människor som koketterar med sin ytlighet, som förlöjligar och förföljer människor med bultande hjärtan och ambitioner kommer alltid vara mina fiender. Sorgsenhet är något vackert, något djupt mänskligt, något för oss alla lika. Men rädslan för denna sorgsenhet lamslår vår tid.”

Det är oerhört pretentiöst skrivet. Och jag reagerar med sedvanligt äckel.

Men för första gången i mitt liv förstår jag honom och hans prettobröder. Att ta sig själv på allvar är möjligen inte alls pretentiöst, utan modigt. Det innebär att man har karaktär nog att faktiskt inte avfärda sig själv som ytlig. Jag tror jag gillar det.