”I dag övar jag på att finnas till”

Kleerup om droger, diagnoser och demoner

ÅMÅL. Tog han droger på Grammisgalan?

Och vilket pris är han villig att betala för berömmelsen?

Andreas Kleerup tittar mig i ögonen.

Och börjar berätta.

Klockan är 21.51 och ilskan kokar i honom.

Direktsändningen är inte över men Andreas Kleerup lämnar Grammisgalan via bakdörren.

Han är 29 år och har just prisats med tre Grammisar för sin debutskiva.

Trots det känner han sig förnedrad. Mitt under prisceremonin har civilklädda poliser tvingat honom att lämna ett urinprov. Nu är han misstänkt för narkotikabrott.

På väg ut från galan knuffar han två fotografer, en av dem från Aftonbladet, och sparkar den ene på benet.

– Kommer ni närmare slår jag in huvudet på er, skriker han.

Sedan försvinner årets nykomling, producent och kompositör i natten.

Gliringar på Ica

– Jag tror att jag ska flytta härifrån. Inte för att jag ska sätta mig och punda någonstans men min skiva släpps ändå utomlands i april. Och den här grejen känns inte kul, att gå in på Ica och få gliringar, säger Andreas Kleerup.

Han har en rosa huvtröja med texten ”Fucking stoner” tryckt på ärmen.

”Jävla haschtomte” översätter jag för mig själv men säger inget. Vi vet båda vilka ämnen som kommer att beröras i den här intervjun.

Mörkret håller på att lägga sig över Åmål.

Hit – till en avlägsen studio i en stad som blivit rikskänd för sin tristess – har Kleerup rest för att arbeta.

– Vi skulle ut i går och ta en bärs, men det gick inte. Allt är ju stängt. Det är bra för jobbet, säger han och sätter sig på en nött pinnstol.

Högerbenet rycker upp och ned som om han hade en trumpedal under foten. Han fingrar frenetiskt på en biljardboll och kastar den hetsigt mellan händerna. När han plötsligt tappar den tar han snabbt upp en ny. Som om han måste.

Övergav gråtande gitarren

Han är fem år när han gör sitt karriärsval.

I pojkrummet i Täby i Stockholm bestämmer sig Andreas Kleerup för att bli rockstjärna. Som Nikki Sixx och Tommy Lee i Mötley Crue.

Han börjar spela trummor när han är nio. Gitarr när han är tio.

När han är elva bryter han ihop i tårar och tvingar sig själv att välja bort gitarren. Spelar man två instrument kan man inte bli bäst, resonerar han.

Längtade efter whisky

I femman skriver Andreas Kleerup sin första låt. Under en familjesemester i skidorten Zell am See i Österrike sitter han i hotellbadkaret och skapar sitt alster – ”Live fast and die young”.

– Den handlade om att dricka whisky och sådan skit. Jag var alldeles för ung men jag längtade efter att bli stor så man kunde göra det.

Kleerup inser tidigt att han inte är som sina klasskamrater. Det är något som inte stämmer. Han kan rabbla hela Kiss skivkatalog år för år, men när läraren pratar om matematik hänger han inte med. Han har dessutom svårt att koncentrera sig på mer än en sak åt gången.

I musiken finner han en tillflykt. En plats där ingen kan konkurrera.

Kamperna utspelas bara mellan honom och instrumenten. Så vill han ha det.

Under hela sin barndom känner sig Kleerup väldigt skör. Det är som om han måste bära världen på sina axlar. Samtidigt tyngs han också av ett oerhört själsligt mörker.

Stack ut ögonen på fisk

– Jag stod alltid för de svaga. Om någon blev mobbad försvarade jag dem. Om det fanns en affär i vårt kvarter som gick i konkurs gick jag hem och grät för att jag tyckte så synd om dem. Om någon spelade gitarr på gatan ville jag ge dem alla pengar vi hade.

– Samtidigt fanns det något ... Jag minns att jag bad mamma köpa en fisk en gång, en rå fisk. Mamma frågade: Har du börjat tycka om fisk nu Andreas? Ja, sa jag och så gick jag hem och stack ut ögonen på den. Det fanns en aggressivitet som var enorm. Något svart. När jag var 14 och fick reda på att mina föräldrar skulle skilja sig blev jag först glad. Äntligen kunde jag skylla allt mörker jag hade inom mig på något, för det fanns ingenting att skylla på. Mina föräldrar var grymt bra, men det fanns alltid något svart där som jag inte kunde komma ifrån.

Sparkad från Seven Eleven

På gymnasiet pluggar han på Södra latin i Stockholm. Hårdrocken byts mot jazz och kvällarna tillbringas på klubben Fasching.

Efter examen köper Andreas en dator och börjar intressera sig för musikproduktion.

Han livnär sig på diverse ströjobb, bland annat på en videobutik och på Seven Eleven där han hinner vara anställd i tre veckor innan han får sparken. Då och då hjälper även hans pappa till med kontanter.

I början av 2000-talet uppmärksammas Andreas Kleerup för en rad remixer och sajnas 2003 av skivbolaget EMI.

Han får också jobb som turnémusiker, först för sångerskan Paula, sedan med bandet Teddybears och slutligen med Robyn.

Toppar Englandslistan

Via Klas Åhlund i Teddybears får han tillgång till ett studiorum och förkovrar sig i produktioner och låtskrivande.

En idé som föds är ”With every heartbeat”. Singeln som 2007 – ett år efter den svenska releasen – tar Robyn och Kleerup till toppen av Englandslistan.

Det är också Robyn som uppmanar honom att söka hjälp för de problem han lider av.

Diagnosen lyder adhd.

”Till och med tourettes”

– Adhd, depression eller något bipolärt ... sak samma. Något har varit fel hela tiden. Jag har en diagnos på tourettes till och med. Jag har alltid haft tics. Alltid haft jävligt svårt att se på film till exempel. Så fort det kommer en snygg brud måste jag trycka på hennes panna två gånger och gå runt tv:n och sedan trycka en gång till innan de byter kameravinkel. Hinner jag inte det måste jag göra det nästa gång hon är i bild.

– Det tar jävligt mycket energi. Jag kan fastna i tics en halvminut ibland, men när jag tar medicin slutar det. Det har aldrig funnits något som hjälpt förutom adhd-medicin och i viss mån droger. Droger som får vissa människor uppåt kan få mig att bara stanna av, säger han.

I symbios med ett sprucket förhållande leder självmedicineringen till slut in i en spiral Andreas inte kan ta sig ur på egen hand.

Under en halvårsperiod lever han ett liv han i dag endast summerar som kaotiskt.

I maj 2007 lägger han själv in sig på rehab.

”Hade inte suttit här i dag”

– Hade jag inte gjort det hade vi inte suttit här i dag. Om man tycker att jag lever vilt nu så är det inget mot hur det var förut. Jag försökte genom Landstinget och allt sådant, men om man inte är sjuk nog att skära sig i armarna får man ingen hjälp i det här landet. Min farsa var med mig till akuten när jag inte kunde sova och allt var kaos, men de skickar ju bara hem en. Jag hade en kompis som hjälpte mig i stället. Jag betalade för allt själv, utredningen också. Annars hade det tagit fem år och jag kände att om jag inte gör något nu kommer jag inte att klara mig.

Det är under behandlingen som Andreas producerar merparten av sitt självbetitlade album.

Han börjar också lära sig att kontrollera den enorma energi och kreativitet han nästan tycks vara lidande av.

Gillar att sitta still

– När det gäller musik kan jag liksom bara slå på. Jag kan skriva tio låtar på fem minuter, men det är väldigt jobbigt att ha på den energin. Det jag övar på i dag är att kunna finnas till. Bland det bästa jag vet är att bara sitta still, eller ligga i min soffa och titta upp i taket och tänka.

– Förut var det alltid något fel med världen, jag kunde inte njuta av någonting. Vinklar till exempel. Hemma har jag ett parkettgolv som bildar vinklar, jag fick tics av det och var tvungen att trycka på alla bitar det inte var kvistar i. Det är samma sak med att ha massa saker i oordning. Är det stökigt får jag panik. Allt påverkas av min omgivning. Om jag är med någon som är väldigt stressig och jobbig kan jag bli väldigt .... ja, det var det som hände på exempelvis Grammisgalan.

Kände polisen från dagis

Du menar att det var den där mörka ilskan som kom upp?

– Ja, och då går det väldigt fort. Det började med att de mitt under galan bad mig att gå och pissa, redan där var det kört. Jag kände också en av poliserna som var där. Han brottade ned mig på dagis. Han kanske inte kommer ihåg det men han var två år äldre och ett svin. Nu är han polis och fortfarande ...

– Det finns ju sätt att göra det på som är snyggare. Om jag har något i blodet har jag det dagen efter också. Och ni kan lika gärna komma hem till mig i stället för att förnedra mig inför hela svenska fol

ket. Men det var det som hände.

Vilken är din inställning till droger?

– Jag påstår inte att det är bra att hålla på med droger, då skulle jag inte åkt på rehab. Jag skulle mycket hellre aldrig ha börjat med det, men nu gjorde jag det och det är inget jag rekommenderar. Jag glorifierar det inte. Men vad man gör mot sig själv är ganska mycket upp till var och en faktiskt.

”Kan inte vara lagligt”

Nu är det ändå olagligt med droger i Sverige?

– Absolut. Det är olagligt att köra för fort också och det gör varenda 40-talist. Men visst, det är olagligt överallt med droger. Det är där frågan ligger. Det är klart som fan att det inte kan vara lagligt. Det är inte det det handlar om. Jag håller inte på och säger: cannabis är naturligt och hur kan alkohol vara lagligt och inte cannabis? Men det hjälper inte att göra som de gjorde.

Jobbigt inför föräldrarna

Tycker du att du har ett ansvar som offentlig person och förebild?

– Ja, det tycker jag. Och jag rekommenderar inte droger. Det är mitt moraliska ansvar.

Tar du droger i dag?

– Inte i dag.

Okej, nu för tiden då?

– I dag gör jag det inte.

Är du orolig för vad testet ska visa?

– Nej, jag är inte orolig. Jag vet exakt vad det kommer att visa. Jag tog ingenting den dagen, det fanns i mitt blod. Det är som det är. Men till skillnad mot Sven Nylander eller vem som helst kommer jag nog inte att behöva sluta med mitt jobb.

– Det är mest jobbigt för mina föräldrar. Jag har en svinbra relation med dem. Min farsa är ett namn i sina kretsar och jag vill

inte förstöra det han har byggt upp. Det är jävligt jobbigt.

Tror du att ditt liv hade kunnat sett annorlunda ut?

– Nej, jag tror att allt har hänt av en anledning. När jag spelade för Pink Floyd på Polarpriset fick Roger Waters en tår i ögat och tackade mig. Jag har fått mejl från Tommy Lee som vill att vi ska jobba och hänga. När Coldplay var i Globen gjorde de en cover på ”With every heartbeat” och de vävde in den i en av mina favoritlåtar med dem, ”The Scientist”. Och nu har jag har vunnit tre Grammisar. Alla drömmar bara bockas av. Och jag ger mig fan på att det ska bli så. Det som hände på Grammis får jag skylla mig själv för.

Vill ha barn och hundar

Vilken bild tror du att folk har av dig?

– Jag vet inte, men jag tror inte att den har förändrats så mycket. Det spelar egentligen ingen roll. Det enda som spelar roll är att jag gör bra musik.

Du drömde om rocklivet som ung, känner du att du uppnått det?

– Ja, och om fem år vill jag ha barn, hundar och bo på en gård eller något. Jag vill bara leva klart det här först. Allt har sin tid. Det här var lite kulmen av det här livet tror jag. Det var som att äta lite för mycket tårta, ta tre portioner efterrätt. Jag vet inte om det var värt det.

Det här är jag

Namn: Andreas Kleerup.

Ålder: 29. Bor: I Stockholm.

Yrke: Musiker och producent.

Aktuell: Har världsrelease för en ny version av sin debut ”Kleerup” i april. Albumet hyllades förra veckan med tre grammisar.

Familj: Mamma, pappa, syster, bror, hund och flickvän.

Brodern Jonas Kleerup driver ett galleri i Stockholm.

Inkomst: 367 400 (taxeringsår 2008).