Hon får oss att dra efter andan
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-10-03
Jag vill bara säga så här. Gå och se Sissela Kyle.
Hennes show är allt vi kunde hoppas och massvis man inte visste att man ville se.
När Sissela Kyle och jag var yngre fanns något som hette ”Resa i det blå”. Folk löste biljett till en spännande resa i helgen – men visste inte vart den skulle gå.
Lika lustfyllt pirrigt är det att följa Sissela Kyles resa på scen. Publiken vet inte målet eller stationerna på vägen, men litar helhjärtat på henne som reseledare.
Fyndiga repliker
Vi som haft lyckan att se showen kan förstås berätta vad som händer, men jag vill inte avslöja för mycket. Det är synd att bränna av de fyndiga replikerna eller kuliga skämten. Dessutom blir de plattare i text än när Sissela Kyle framför dem.
Hon kan låta som en stram expert på etikett eller som skådespelarna i gamla pilsnerfilmer. Vi får också under kvällen, på mycket olika vis, komma nära hennes versioner av Mona Sahlin, Sara Lidman och Josef Fares.
Musiken tar plats
Hon kan vara en mycket rolig schlager- och klädtokig homosexuell som heter Carl-Magnus och mitt i monologen slå om till ett allvar som får publiken att dra efter andan.
Föreställningen är bitvis en självbiografi där Sissela Kyle berättar om livet och hur hon drogs till teatern. Hon parodierar skickligt många sorters spelstil och scenkonst.
Efter paus får musiken större plats. Sami Al Fakir spelar bastuba och är sparringpartner. Benny Andersson har skrivit en hjärtekrossande vacker melodi till slutnumret ”Jag vill bli gammal”.
Gå och se.