”Kyss mig” är det vackraste jag sett
Första gången jag kysste en tjej var det ingen som spelade ”I wanna know what love is” på stegrande volym.
Det blir ju fan aldrig som på film.
I stället låg vi knäpptysta ovanpå täcket och låtsades att vi sov. Hennes säng var alldeles för mjuk. Jag är van vid att sova på en stenhård Ikeamadrass. Ute på gräset låg cykeln som hon skjutsat hem mig från festen på kastad nonchalant på marken. Vi hade så bråttom in, vi hade så mycket att säga varandra, så mycket att skratta åt, det var så viktigt att bara få sätta sig i soffan och vara nära.
Och nu.
Nu stod det två halvdruckna päroncider nedanför sängen. Jag kände mig minst lika avslagen.
Obehagskänslorna när man ser att solen söker sig igenom persiennerna och man fortfarande inte somnat.
Hon låg vänd mot väggen och jag viskade och frågade om hon sov.
– Klart jag inte gör, svarade hon, vände sig om och drog undan min lugg.
Sedan kysstes vi.
Nog fan hade jag trott att det skulle vara lite mer som i ”Fucking Åmål”. Liksom mer... snyggt/passionerat/ det-här-är-förbjudet-men-nu-gör-vi-det-ändå.
Men jag var ju svårt skadad också.
Under tre år låg jag i perioder hemma i mammas vita skinnsoffa, åt nudlar med grönsakssmak och tittade på ”Fucking Åmål”. Om och om och om igen. Play, spola till början, play, spola till början. Två, tre varv kunde jag se den om jag hade en ledig kväll. Om det var fotbollsträning hann jag bara en. I början ställde sig mamma i vardagsrummet med armarna i kors och frågade försiktigt vad jag höll på med, om jag inte skulle se någonting annat. ”Top gun” är en trevlig film, sa hon. Sedan vande hon sig.
Jag köpte Lukas Moodyssons manus i bokform. Jag lyssnade på Broder Daniel. Jag kopierade Elins stil. Jag köpte platåskor och en dunjacka. Ett namnhalsband och Veckorevyn.
Jag hånglade med den här tjejen. Det var en engångsgrej. Typ.
Den här filmen var jag. Den var allt. Elins ångest över att bo i fucking jävla kuk-Åmål var min ångest. Agnes ensamhet var min ensamhet.
Jag älskade hångelscenen. Den när Agnes och Elin ska dra från Åmål. De liftar med någon snubbe och kysser varandra i baksätet.
Det var den vackraste kyss som fanns. Slutet var det mest romantiska jag sett.
”Fucking Åmål” är min ungdom.
Punkt. Slut.
När jag gick in och satte mig i biosalongen för att se ”Kyss mig” på pressvisningen förra veckan hade jag inga förväntningar över huvud taget. Jag hade hört att Krister Henriksson var med och det kunde ju aldrig vara något positivt, tänkte jag för mig själv.
Drygt två timmar senare satt jag nedsjunken i biostolen. Ögonen var rödsprängda och jag var tvungen att kippa efter luft. Jag försökte gråta tyst, ville inte att de andra journalisterna skulle höra. Dels för att jag inte orkade vara den sjuka människan som sitter och skrikgråter i en halvtom biosalong, dels för att det här var så jävla personligt.
”Kyss mig” handlar om en Mia och Tim som ska gifta sig, men mest handlar den om förälskelsen mellan Frida och Mia.
Jag vet att ”Kyss mig”-skaparna inte vill jämföra filmen med ”Fucking Åmål”. Och jag förstår varför. ”Kyss mig” är en vuxenfilm. Det är inte två tonåringar som fnitterhånglar och dricker oboy. Men för mig var det här att hitta tillbaka till känslan från tonåren och lädersoffan, skillnaden var att någon nu applicerat den på vuxenlivet. På rödvinsmiddagar, slentrianligg med en kille som man inbillar sig är mannen i ens liv och jobbiga utfrågningar av föräldrar. Hur det går till när man söker och till slut hittar något som känns så jävla rätt.
Det var samma känsla nu som då och den var så otroligt skön.
Jag kunde till och med överse med Krister Henriksson.
I måndags intervjuade jag producenten Josefine Tengblad. ”Kyss mig” är delvis baserad på hennes egen historia om hur hon lämnade sin man för en kvinna.
När jag var klar med mina frågor började jag gråta. Väldigt Oprah av mig.
Det var inte särskilt professionellt att sitta där och tappa allt, men det var äkta.
Den här filmen vill jag se om och om och om igen.
Min kollega Jens Peterson gav den här filmen två plus i betyg.
För mig är den det vackraste jag sett.