Tack vare sin egen devis är Thåström spännande
Thåström är, hur märkligt det än är, inne på sitt femte decennium som artist.
Ännu märkligare: han lever fortfarande upp till sin egen gamla devis.
Den som lyder ”stå aldrig still”.
I låten ”Ståaldrigstill” på Joakim Thåströms första soloalbum sjöng han ”Ni vet jag har feber/det fick jag redan som barn/Måste visa att jag lever/så därav mitt tjat”.
I den utmärkta konsertfilmen från Thåströms spelning på Way Out West i somras, som visades på SVT i helgen (och fortfarande går att se på SVT Play), säger 54-åringen så här om att göra ny musik:
– Även om inte andra hör det måste det i alla fall kännas som att det är nånting nytt för en själv.
Nya singeln ”Beväpna dig med vingar”, från kommande albumet med samma namn, låter som en logisk fortsättning på förra plattan ”Kärlek är för dom”. Det är samma mörka, pockande stämningar och Thåström fortsätter skriva med garden nere. Han pratsjunger om barndomsminnen och sömnlösa nätter över dundrande trummor och ödesmättade pianotoner.
Men låten känns inte det minsta som en repris, det är rakt igenom laddat och angeläget.
Förmodligen till stor del för att han åter lyckats ta sig dit det, som han säger, för varje skiva blir lite svårare att nå. Dit där han känner att något nytt händer i skallen och den där febern åter börjar vibrera.
Det nya handlar inte om att skapa aldrig tidigare hörda sound och rytmer utan om att hålla liv i glöden genom att kanske bara ändra lite på sina egna förutsättningar.
Jag inbillar mig att det till stor del är därför som även Neil Young eller Håkan Hellström fortsätter vara så genuint relevanta. De är inga musikaliska innovatörer men lyckas återuppfinna sitt eget uttryck gång på gång. För att de måste det, om det alls ska bli något.
Och det är förmodligen till stor del därför som man kastar sig över ett nytt album av dem med större spänning än ett med, säg, John Fogerty eller Lars Winnerbäck.
Inget ont om dem, men när ens grej till stor del handlar om tradition och igenkänning är det svårt att få det man gör att verkligen börja spraka.
I Way Out West-filmen säger Thåström även att det är viktigt med instinkt, att inte försöka förklara allt man gör för sig själv.
Förmodligen sitter det där ihop. Saker måste lämnas lite öppna för att de ska börja leva på riktigt.
Så måhända ska vi vara tacksamma över att Thåström så sällan gör intervjuer. Man vill ju inte att han ska prata bort sin unika feber.