Ful & snygg ihop är lite av ett tabu
Hur kan hon som är så snygg och trevlig vara ihop med han som är så trist och ful?
Ett lite tabubelagt ämne, som nu avhandlas i två mycket sevärda filmer.
Könsrollerna kunde givetvis varit omvända. Men i det här fallet – franska ”Nathalie”, premiär i dag, och amerikanska ”Take this waltz”, premiär nästa fredag – är det två kvinnliga filmsnyggingar, Audrey Tautou och Michelle Williams, som uppvaktas av respektive har ihop det med män som i bästa fall betraktas som lite småtrista typer med alldagligt utseende.
I filmerna går man längre. Folk i huvudpersonernas omgivning pratar om François Damiens och Seth Rogens rollfigurer som fula, flintskalliga, tjocka, smaklösa och rätt poänglösa.
När sedan kvinnorna får alternativ på kärlekens marknad, i form av en framgångsrik vd (Bruno Todeschini) respektive en snygg och flirtig granne (Luke Kirby) ses det som självklart vem av männen de ska välja.
Ämnet är lite tabubelagt.
Hur många har inte känt att det kanske är ok att bli brädad av en charmig snygging, men känt sig helt uppgiven när den man varit intresserad av i stället valt en korkad och ful partner?
Hur mycket tisslas och tasslas det inte bakom folks ryggar hur i helskotta han eller hon kan vara ihop med just den personen, som inte har några positiva sidor, varken när det gäller intelligens, humor eller utseende?
Åsa Linderborg skrev om det på Aftonbladets kultursidor i går, apropå en minister och hans betydligt yngre och (i mångas ögon) mycket snyggare partner.
Inget ont om mer förutsägbara romantiska komedier där Hugh Grant alltid får den snygga kvinnan, jag gillar många av dem.
Men både Stéphane/David Foenkinos ”Nathalie” och Sarah Polleys ”Take this waltz” är både underhållande och samtidigt lite mer tankeväckande. Och även lite hoppfulla, man måste inte se ut som Johnny Depp för att ha en chans i kärlekens lotteri …