Chess bättre än någonsin

helskärm

Chess

Cirkus, Stockholm

Musikal av Benny Andersson, Tim Rice, Björn Ulvaeus i regi av Lars Rudolfsson, med bl a Tommy Körberg, Helen Sjöholm, Anders Ekborg, Josefin Nilsson, Per Myrberg och Rolf Skoglund.

Mindre schack. Mer kärlek och politik.

"Chess" på svenska är ett lyft för musikalen.

Tommy Körberg i "Anthem" får håren att resa sig - hur många gånger man än hört den tidigare.

Fast "Anthem" heter nu "I mitt hjärtas land".

De nya svenska texterna är mycket bra. Björn Ulvaeus imponerar än en gång, bland annat i en nyskriven "Vem är jag", som Josefin Nilsson sjunger utmärkt. Benny Andersson ger den musiken en doft av rysk folkton.

Ännu en höjdpunkt. Här finns många. "Chess" slösar på starka sånger. Anders Ekborgs fantastiska version av "Vem ser ett barn" som slutar i tårar. Duetten mellan Josefin Nilsson och Helen Sjöholm i "Jag vet vad han vill".

Och när man trott att man sett allt kommer ett underbart nummer där Tommy Körberg och Helen Sjöholm sjunger ljuvliga kärleksduetten "Du och jag" medan ett par akrobater utför några hisnande nummer i trapets ovanför.

Den här uppsättningen av full av svindlande scenerier. Vi befinner oss som hastigast i Moskva i inledningen, men resten av musikalen utspelas i italienska Merano där schackmästerskapet hålls.

I mitten av första akten dyker låten "One night in Bangkok" upp. Den engelska versionen från skivan "Chess", men nu spelas den som diskolåt i hotellbaren där en desperat Florence (Helen Sjöholm) festar och dansar. Och sedan sjunger en annan sång i en suverän övergång.

Perfekt valda huvudroller. Tommy Körberg från gamla "Chess" och Anders Ekborg/Helen Sjöholm från "Kristina från Duvemåla". Tillsammans ger de tyngd och djup åt föreställningen, och Per Myrberg är mycket bra som den ryske schackledaren.

Josefin Nilsson är väldigt känslosam som den ryske schackspelarens lämnade hustru, och spelar den inledande talscenen på temperamentsfull gotländska.

Domaren i schacktävlingen har fått en mer komisk framtoning, och görs av Rolf Skoglund vars spelstil ofta ger utslag på Richterskalan. Han har inte fått det här jobbet för sin sångrösts skull, men gör lustiga avbrott.

Annars är allvaret mer betonat än i de tidigare "Chess"-uppsättningarna. När Florence minns hur pappan greps i Ungern under revolten 1956 kommer en militärbil in på scen. Den sovjetiske stormästaren slits nu mellan fru och son i Moskva och avhoppet till väst.

Schacktävlingen hamnar i bakgrunden. Det gör inget. I stället får vi en serie mycket bra sångnummer, i en uppsättning som litar på styrkan hos artisterna och låtarna. "Chess" har så många hits att det nästan blir ett problem. Angenäma bekymmer.

Åskådaren blir alldeles matt och det är underbart.

Jens Peterson